Efter 1990-talskrisen har Sverige aldrig haft samma låga arbetslöshet som årtiondena innan. Det finns en rad tänkbara förklaringar till det.
Den globala konkurrensen har tvingat alla arbetsplatser att slimma sina organisationer. Arbetsuppgifterna är också mer komplexa överlag. Alla klarar inte att vara produktiva på arbetsplatser där man förväntas ta ett stort eget ansvar och hålla många bollar i luften. Vi har dessutom en annan befolkningssammansättning än för 30 år sedan, en del av de utrikes födda har mycket lite utbildning, bristande kunskap om svenska samhället och svårt med språket.
Dessa faktorer är ändå inte oöverkomliga. På vissa ställen i landet, främst i några städer, är arbetslösheten mycket lägre, även bland utrikes födda och ungdomar. En snabb urbanisering, med en kraftig utbyggnad av bostäder och infrastruktur på dessa platser, gör att fler flyttar dit, fler företag startas och statistiken för Sverige som helhet blir avsevärt bättre. Täta städer minskar dessutom restider och klimatpåverkan.
Om ett enkelt ekonomiskt resonemang ger starkt stöd för att skynda på urbaniseringen, finns en rad viktiga invändningar. För det första finns ett avsevärt lokalt motstånd mot fler bostäder i områden som redan upplevs som tättbebyggda. Flera kommuner i tillväxtområden avsätter allt större ytor som naturreservat. De vill säkert gärna ta del av urbaniseringens vinster, men de vill inte ha bebyggelsen på sin egen mark.
För det andra vill väldigt många svenskar bo i villa (många till och med på en gård, enligt Boverkets enkäter). Den täta staden genererar massor av jobb och tillväxt, men inte den boendemiljö folk vill ha.
För det tredje växer klyftorna mellan stad och land. En del kommuner är inne i en negativ spiral. Höga lönekrav, upptrissade av tillväxtregionernas utveckling, slår ut företag och gör kommunal service allt dyrare. Arbetslösheten och den låga kvaliteten på välfärden får ännu fler att flytta därifrån, vilket förstärker klyftorna ännu mer. Vi kan säkert få fler områden i Sverige att utvecklas med utbyggd infrastruktur, större kommunal omfördelning, utflyttning av myndigheter med mera. Men betalningsviljan för detta verkar begränsad.
Om man inte vill hindra urbaniseringen, och det inte sker en radikal förändring i satsningarna på områden med låg tillväxt, kan man tänka sig att låta skillnaderna bli en tillgång i stället för ett problem. Mer av beskattning och ansvar skulle kunna ligga på kommunal nivå, och välfärdskvaliteten skulle inte nödvändigtvis vara densamma överallt. I gengäld kunde kommuner efter eget huvud avgöra regleringar när det gäller strandskydd, naturskydd, jakt, arbetsmarknad och mycket annat.
Kollektivavtalade lägstalöner skulle kunna vara geografiskt differentierade. Vissa skillnader skulle bli ännu större än i dag. Men livskvaliteten, egenmakten och framtidstron skulle kunna stärkas betydligt.
Andreas Bergström är vice vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores.