Studenterna i aulan såg alerta och intresserade ut när jag talade, och jag kände att det flöt på bra. De verkade helt med på noterna om tillväxt och miljö. Sedan utbröt spontana applåder – när nästa panelist dömde ut alla ekonomiska resonemang över huvud taget. Jag insåg att den kommande generationen miljövetare lyssnar artigt, men inte gillar ekonomisk tillväxt.
Debatten om tillväxt och miljö har förenklat stått mellan två läger: De som menar att vi måste sänka vår levnadsstandard för att rädda miljön och de som menar att tillväxten skapar de nödvändiga resurserna för att lösa miljöproblemen. Det enklaste argumentet emot tillväxtkritikerna är att deras lösning är helt otillräcklig för att lösa det största problemet: klimatfrågan.
Även om vi skulle gå så långt som att halvera vår produktion och konsumtion, skulle det bara leda till en halvering av utsläppen. Det räcker inte på långa vägar. Vi kommer att behöva göra stora investeringar för att ställa om energiproduktion, transporter och jordbruk till i det närmaste nollutsläpp.
Samtidigt med de investeringarna vill vi förbättra sjukvården, minska bostadsbristen, bekämpa fattigdomen och så vidare. Summan blir att svensk bruttonationalprodukt, BNP, sannolikt kommer att vara betydligt högre i framtiden, samtidigt som vår miljöpåverkan har blivit mindre. BNP höjs när vi arbetar mer, använder oss av allt fler och bättre maskiner i arbetet och organiserar verksamheter mer effektivt. Därför går miljö och tillväxt hand i hand.
När vissa miljövänner säger att vi ska göra saker bättre, inte göra mer, slår de in öppna dörrar. Kvalitetsökningar räknas in i BNP-tillväxten. Samtidigt finns en poäng, eftersom vårt sätt att mäta tillväxt har stora brister.
Många förbättringar, till exempel i offentlig sjukvård, syns i princip inte alls. I takt med att vi producerar allt mer tjänster i stället för varor blir mätningarna mer osäkra, eftersom kvalitetsförändringar i tjänster ofta är svårare att mäta.
Gratistjänster, som Wikipedia, syns inte. Ökad tillgänglighet till kultur via Spotify, filmsajter och så vidare fångas inte heller in på ett bra sätt. Slutsatsen är inte att vi ska sluta att bry oss om tillväxt, utan att vi behöver revidera sättet att mäta och sträva efter fler ekonomiska mål än tillväxt.
Lyckligtvis sker det redan nu. Det övergripande målet för svensk finanspolitik är inte tillväxt, utan full sysselsättning. Staten har även många andra mål. Visst vore det fel med ett ensidigt fokus på BNP-tillväxt, men det verkar inte vara ett stort problem i Sverige i dag. Snarare tvärtom.
Vår BNP per capita har stått i princip stilla i tio år, utan att det har blivit en stor fråga. Det kan ha flera orsaker, men om det beror på bristande produktivitetsutveckling borde det oroa de artiga Södertörnsstudenterna som jag talade för. Om vi inte utvecklar teknik och produktionsmetoder är det svårt att se hur vi ska kunna hejda den globala uppvärmningen.
Andreas Bergström vice vd för den liberala tankesmedjan Fores.