Om Sverige går med? Om Ryssland rustar? Vi lirkar, vi frestar, vi försöker med morot, vi försöker med piska. Ingenting hjälper. Det envisa folket säger fortfarande nej.
Personen som uttalade dessa ord jobbar på Taloustutkimus, ett av de ledande opinionsinstituten i Finland. Jag lyssnade på honom på ett journalistseminarium i somras.
Seminariet skedde i Hangö, Finlands sydligaste stad, som en tid efter vinterkriget kontrollerades av Sovjetunionen.
Sovjet arrenderade sedan i stället Porkala utanför Helsingfors i enlighet med vapenstilleståndsavtalet år 1944. Det avtalet var på femtio år. Få av de 7200 personer som tvingades lämna sina hem trodde att de någonsin skulle återvända.
Tolv år senare var Stalin död och Finlands president Urho Kekkonen lyckades förhandla fram ett återlämnande med Nikita Chrusjtjev. Att försöka få tillbaka de förlorade områdena på Karelska näset och Petsamo var lönlöst. Det visste Finland, även om vissa försök gjordes.
Sedan dess har relationerna mellan Sovjetunionen/Ryssland och Finland genomgått en lång period av avspänning. Handeln med Sovjetunionen var en guldgruva för många finländska företag och fortsatte – efter en mindre paus – med det nya Ryssland.
Gränshandeln och turismen blev en injektionsspruta för kommunerna i östra Finland. Att ansöka om ett Natomedlemskap som en garant mot Ryssland framstod i mångas ögon som en onödig säkerhetsåtgärd.
När Ryssland invaderade Georgien sände det en chockvåg genom Finland. Den lade sig emellertid snabbt, och det mesta fortsatte som förut, med ett undantag – diskussionen om Nato blev livligare.
I dag, efter att Ryssland har invaderat Krim, har Natomedlemskapet blivit ett ännu större diskussionsämne. Många inom den finländska eliten är öppna för Nato, bland andra statsminister Alexander Stubb, försvarsminister Carl Haglund, före detta presidenten Martti Ahtisaari och före detta statsministern Paavo Lipponen. Också nuvarande president Sauli Niinistö har en omvittnat positiv inställning till atlantalliansen.
Men det finländska folket säger nej.
I den senaste opinionsundersökningen, som publicerades av Helsingin Sanomat förra veckan, meddelar 57 procent av de tillfrågade att de motsätter sig ett Natomedlemskap.
Även om något fler än förr nu kan tänka sig ett Natomedlemskap har opinionen inte rubbats på något avgörande sätt. Det är därför varken Stubb eller Haglund har drivit att Finland ska gå med i Nato. De vet att det är dödsdömt – åtminstone än så länge.
Varför är finländarna så misstänksamt inställda till en försvarsunion som skulle ge dem försvarsgarantier mot en just nu minst sagt oförutsägbar granne? Troligen därför att det i den finländska folksjälen finns en djup misstänksamhet mot stormakter i sig.
Nato är en USA-ledd organisation, och även om USA är en demokrati är det fortfarande en stormakt med en stormakts intressen. Finländarna vill helt enkelt inte bli indragna i amerikanernas krig.
Djupt inne i den finländska folksjälen finns en övertygelse om att sist och slutligen står man alltid ensam. Precis som man gjorde 1939. Det kallas för historiska trauman, och sådana sitter djupt hos alla folk som har varit i krig under de senaste hundra åren.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.