Å ena sidan super man i bastun med ryssarna. Å andra sidan signalerar man att en invasion kommer att bli ytterst kostsam – genom att bygga upp ett starkt försvar.
Det tredje elementet går ut på att närma sig väst, under ivriga försäkringar till ryssarna att man egentligen fortfarande är totalt neutral.
Man fokuserar på de områden där Finland och Ryssland har gemensamma intressen, till exempel handel. Minsta möjliga väsen förs om frågor där man är av olika åsikt. Samtidigt har Finland under hela efterkrigstiden med små, små steg rört sig västerut – först genom det nordiska samarbetet, sedan som medlem i Europarådet. Och som kronan på verket: EU-medlemskap.
I dag är Finland totalt integrerat med Västeuropa, både politiskt och ekonomiskt. Frågan som kvarstår: är vi det försvarsmässigt? Finland är fortfarande inte Natomedlem.
Inom det finländska etablissemanget har den dominerande åsikten varit att EU-medlemskapet också är en form av säkerhetsgaranti. Sedan den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i östra Ukraina har många dock börjat skruva på sig.
President Sauli Niinistö, statsminister Alexander Stubb och försvarsminister Carl Haglund är uttalat positivt inställda till Nato. Det har de har varit långt innan Ukrainakrisen blev ett faktum. Ingen av dem driver uttryckligen ett finländskt Natomedlemskap, men alla tre har tydligt signalerat att de, precis som tidigare statsministern Paavo Lipponen, ställer sig frågan: Vad är det för fel på Nato?
Utrikesminister Erkki Tuomioja är av diametralt motsatt åsikt, och det är även före detta presidenten Tarja Halonen. Hennes relationer till Putin var också betydligt varmare än Niinistös, även om hon definitivt inte hade godkänt annekteringen av Krim.
Folkopinionen säger envist nej, och därför är det ingen seriös beslutsfattare som driver ett Natomedlemskap i Finland. Men synen på Ryssland har genomgått en förändring, inte minst sedan finländaren Seppo Remes nyligen utvisades från Ryssland efter att ha verkat där i över tjugo år som affärsman och styrelseproffs
Remes har aldrig haft några obekväma åsikter om demokratins tillstånd i Ryssland, och hans kunskap och erfarenhet är efterfrågade. Ändå blev han persona non grata. Det är en smärtsam påminnelse för Finland om att inte ens en pragmatisk politik garanterar smidiga relationer.
Just nu hugger Kreml mot alla tänkbara misstänkta element, inklusive mot personer som faktiskt tjänar den ryska staten. Det går inte att förutse vem som blir nästa offer.
Men inte heller detta är nytt för Finland. Man kommer att anpassa sig precis som man alltid har gjort.
Mitt tips är att den som blir försvarsminister efter valet i april inte behöver bry sitt huvud med några nedskärningar.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.