Mycket tyder på att Finlands statsminister efter valet i april är en centerpartist vid namn Juha Sipilä. För några år sedan såg situationen helt annorlunda ut; Centern sjönk som en sten, Sannfinländarna steg som en sol och klarast av alla sken det borgerliga Samlingspartiets populära unga statsminister Jyrki Katainen.
Men Katainen var trött. Mycket trött. Att hålla ihop en regering med sex partier tar på krafterna, i all synnerhet en regering där Vänsterförbundets ska samsas med det största högerpartiet och Socialdemokraterna pressas till solåkande av dåliga opinionssiffror.
Soloåkandet är något som man i konsensus-Finland fördömer extra hårt – att plocka poäng på att låtsas protestera mot något som man egentligen redan har godkänt. En framgångsrik finländsk partiordförande kännetecknas ofta av att ha ett pålitligt rykte bland de andra partiordförandena. Det måste man i ett land där regeringar över blockgränserna snarare är en regel än ett undantag.
Till saken hör att en framgångsrik partiordförande i Finland bör sitta i regeringen. Det anses inte vara lika fint att vara i opposition. Politiken i Finland inte är lika ideologisk som i Sverige, retoriken spelar mindre roll. Makten att fatta beslut är vad som räknas.
I fjol meddelade den omtyckte Katainen överraskande att han avgår och åker till Bryssel för att bli EU-kommissionär. Ny partiordförande och statsminister blev den frispråkiga, kosmopolitiska och uttalat urbana Alexander Stubb, som flera gånger hade varit en av de största röstmagneterna i både riksdags- och Europaval.
Stubbs avspända stil fungerade utmärkt när han var utrikes- och Europaminister. Som statsminister blev den en belastning. Finländarna är ett konservativt folk. En finländsk statsminister ska vara statsmannaaktig och inte en självsäkert leende, tweetande snubbe klädd i shorts.
Ungefär samtidigt lämnade socialdemokraternas första kvinnliga ordförande Jutta Urpilainen scenen efter att ha besegrats i ordförandevalet av Antti Rinne, en traditionell socialdemokrat med solid fackföreningsbakgrund. Rinne har lyckats dra upp socialdemokraternas katastrofala opinionssiffror en bit, samtidigt som Sannfinländarna har backat. Det betyder inte att Sannfinländarna är uträknade – ordföranden Timo Soini är en av Finlands skickligaste politiker och känd för att kunna mobilisera vid val.
Centerpartiet och Socialdemokraterna har historiskt en lång erfarenhet av att samregera. Det är alltså inte omöjligt att det blir en så kallad rödmylleregering efter valet, förutsatt att det inte går alltför dåligt för Socialdemokraterna och att Samlingspartiet inte gör en stark slutspurt. (Stubb är en tävlingsmänniska och i sitt esse när det gäller.) Ett annat alternativ är en borgerlig regering med Centern och Samlingspartiet.
Bägge konstellationerna har en rad småpartier att välja mellan för att få majoritet. Den intressanta frågan är huruvida de tänker ta med de högerpopulistiska Sannfinländarna eller inte.
I Finland tror många att den sannfinländska bubblan kommer att spricka så fort populisterna får sitta i en regering och tvingas försvara gemensamma beslut. Men Sannfinländarna är ett instabilt parti utan regeringserfarenhet. Få partier vill i egentligen ta risken att regera tillsammans med dem.
Vad Sannfinländarna själva sist och slutligen vill är oklart. Soini har alltid sagt att han vill bli minister. Mycket tyder ändå på att han eventuellt föredrar den bekväma rollen att gläfsa i opposition – i synnerhet om Grekland inte behöver betala tillbaka sina skulder.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.