Jag hade tänkt inleda denna text med att skriva "Medan Sverige är upptaget av flyktingkrisen pågår omfattande politiska omvälvningar i Finland". Det lät jag bli, eftersom jag inte vill bli anklagad för att se flyktingar som ett problem genom att använda ordet kris.
Att folk vill flytta är inget brott, det är normalt. Ännu mer normalt är det att folk vill lämna krig bakom sig. Problemet uppstår när alla vill till samma länder. Det är inte rättvist att Sverige och Tyskland som har haft en generös flyktingpolitik i många år i dagens situation ska dra det tyngsta lasset, medan andra knappt tar emot några alls.
Mitt hemland Finland kommer i år att ta emot mellan 30 000 och 35 000 asylsökande enligt inrikesministeriets beräkningar. Det är fler än någonsin i Finlands historia, vilket på något plan gör mig stolt. Stoltheten bleknar dock snabbt om man jämför med den svenska insatsen. Men i jämförelse med till exempel de baltiska länderna, Ungern och Polen är Finland generöst.
Dagens flyktingsituation blottar tydligare än någonsin de mentala sprickorna i Europa. Det intressantaste är att de öst- och centraleuropeiska länder som var som mest utsatta under andra världskriget är minst intresserade av att ta emot flyktingar. Mest ogina är länder som ockuperades av Sovjetunionen eller utgjorde kommunistiska satellitländer. Finland, som blev invaderat under andra världskriget men lyckades undgå att ockuperas, är långt ifrån lika generös som Sverige – men ändå betydligt öppnare än grannländerna Estland, Lettland och Litauen.
Jag är inte förvånad. Är det något jag har lärt mig under min tid i Ryssland är det att lidandet ytterst sällan förädlar människan. Den som själv har blivit förtryckt blir inte automatiskt en bättre människa. (Hen har för övrigt ingen som helst skyldighet att bli det.)
Förtryck leder ofta till bitterhet och en känsla av att ha blivit felad. Större delen av Östeuropa anser sig ha blivit svikna i Jalta-avtalet. De har helt rätt. En annan fråga är hur länge en känsla av att ha blivit felad ska få dominera den politik man för i andra frågor. I Sverige har man flera gånger påpekat att EU faktiskt också handlar om att dela ansvar, inte bara om att få pengar ur strukturfonder. Det här är en poäng som gärna kunde uttalas på hög EU-nivå.
Tyvärr är det inte mycket som tyder på att EU kommer fram till någon gemensam överenskommelse angående flyktingarna. Om EU verkligen hade en gemensam asyl- och flyktingpolitik, inklusive hur flyktingarna behandlas då de väl kommer fram, skulle situationen se ut helt annorlunda ut. I stället blir Sverige och Tyskland lämnade ensamma och tvingas ta till de extraordinära åtgärder vi nu ser.
Krisen handlar framför allt EU:s misslyckande. Den dominerande faktorn är densamma som under Greklandskrisen: (nästan) alla tänker först och främst på sig själva.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.