Vi nordiska korrespondenter i Moskva har fått en ny så kallad kurator på ryska utrikesministeriet. Det betyder att ny tjänsteman har utsetts som handhar våra ärenden, i praktiken två livsviktiga dokument: journalistvisum och ackreditering.
Jag ska förlänga mitt visum efter semestern och ringer upp den nya kuratorn. Det är alltid lite nervöst när man första gången ska ha att göra med hen. Så mycket hänger på denna person.
En gång hade vi en kurator som krävde en lista på alla reportage vi ämnade göra i förväg. Jag sade så artigt jag kunde: "Ert land är inte förutsägbart." Hon ansåg att jag hade en slarvig inställning. Varje gång jag var tvungen att kontakta med henne visste jag att jag av någon anledning skulle få snubbor.
Det lönar sig inte att bråka med sin kurator. Minst en gång om året ska man förnya sin ackreditering och sitt visum och därför är det bra att bygga en relation - om det går. Somliga kuratorer vill helst ha så litet som möjligt att göra med en och lämnar till exempel absolut inte ut sitt mobilnummer. Andra gör det gärna. Jag minns med saknad en äldre gentleman vi hade för några år sedan som gärna talade om sina barnbarn och beundrade fotografier på min dotter. Han var alltid klar med ansökningarna i förtid.
Den nya kuratorn visar sig vara mycket trevlig och sympatisk. Hon rentav ringer upp mig på nytt för att förtydliga några saker. Jag känner en våg av lättnad. Framför allt eftersom man aldrig kan veta vilka återverkningar den spända relationen mellan Ryssland och väst får. Under det senaste året har jag ofta märkt av denna spänning, på ett sätt som inte förekom innan den ryska annekteringen av Krim och påföljande sanktioner. Jag har till exempel slutat ge min bok "De är inte kloka, de där ryssarna" i present åt folk, eftersom en titel som förr väckte igenkännande skratt nu kan ses som en bekräftan på det så kallade rysshatet.
Nyligen fick den australiska frilansjournalisten Helen Womack inte sin journalistackreditering förlängd. Hon har arbetat i Ryssland i 30 år. Det är hennes frilansstatus som ryska utrikesministeriet inte gillar – man måste vara anställd av någon för att få jobba som journalist officiellt.
Att reglerna eller framför allt tillämpningen av dem har blivit strängare är väntat. På ett eller annat sätt kommer vi alla att påverkas av dem. Om jag själv får välja är jag inte på väg hem. Just nu är det viktigare än någonsin att vara på plats.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.