I flera veckor har Krimhalvön varit sänkt i mörker. Sedan en kraftledning som leder el från Cherson till Krimhalvön förstördes i slutet av november har eltillgången på halvön varit ytterst begränsad.
Det är inte ukrainska regeringen som har beslutat att kapa av eltillförseln. Kraftledningen förstördes på grund av sabotage. Bakom den ligger bland annat aktivister ur Högra sektorn, som anser att Ukraina målmedvetet bör göra livet surt för dem som bor kvar på Krimhalvön. Området annekterades av Ryssland för ett drygt år sedan och för Högra sektorn är de personer som väljer att bo kvar förrädare.
I snart två år har betydande delar av Ukraina – Krimhalvön och området kring Donetsk och Luhansk – varit annekterat av Ryssland respektive kontrollerat av ryskstödda separatistkrafter. Antalet internflyktingar i Ukraina är 1,4 miljoner. Miljontals har ändå valt att stanna i konfliktområdena och de ses som förrädare inte bara av Högra sektorn. Många personer jag har träffat i till exempel Kiev och Lviv är övertygade om att de som har valt att bo kvar i Donetsk- och Luhansktrakterna aktivt stöder separatisterna, det vill säga i praktiken tillåter rysk kontroll över ukrainskt territorium. Därför ser man det också som helt följdriktigt att Ukraina inte längre betalar ut pensioner eller socialstöd till personer på de ockuperade områdena.
När det gäller Krim stämmer uppfattningen att en stor del av invånarna aktivt stödde de ryska trupperna. Men det finns också en betydande passiv grupp som varken jublade eller protesterade – de anpassade sig. I Donbass är den här gruppen enligt min uppfattning ännu större. I all synnerhet i början av kriget, då jag åkte kors och tvärs över de separatistkontrollerade områdena, sade den stora majoriteten av alla jag mötte att de inte vill tillhöra Ryssland. Deras stora problem var att de inte litade på den nya regeringen i Kiev.
Att de såg Rysslands som en slags beskyddare var ändå klart. De var personer utan tydlig identitet som medborgare i sitt land. Den här ambivalensen har varit ett av Ukrainas största problem ända sedan landet blev självständigt år 1991. Många ukrainare ser den som ett direkt säkerhetsproblem, vilket den i förlängningen blev.
Att Ukraina inte vill skicka skattemedel till ockuperade områden är begripligt. Men att det krävs tillstånd, pappersarbete och ofta timmar i bilköer för att ta sig från separatistkontrollerade Donetsk till ukrainskkontrollerade Slovjansk är inte förnuftigt. Resultatet är att människor fjärmas från varandra ytterligare, att de olika verkligheterna i till exempel Donetsk och Dnipropetrovsk cementeras. Den ambivalenta identiteten i framför allt Donbassområdet blir permanent.
Parallella samhällen byggs nu upp i Ukraina, samtidigt som det internationella samfundet och i synnerhet EU har fullt upp med flyktingkrisen. Vill man vara optimist kan man säga att det åtminstone är bra att inget fullt krig längre pågår. Men vill man vara realist inser man att kriget i praktiken har skjutits upp. Det kommer att fortsätta, förr eller senare.
Anna-Lena Laurén är korrespondent i Moskva för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet.