När jag gör intervjuer i Ryssland brukar jag ofta ställa samma fråga flera gånger. Det beror på att man på samma fråga ofta kan få helt olika svar, beroende på vilken föreställning om frågan intervjuobjektet själv har skapat i sitt huvud. Eller på vilket humör hon eller han råkar vara. Eller på vad hon eller han själv helst av allt vill prata om.
Nyligen intervjuade jag en ägare till en fabrik som gör pelmener utanför Kaluga. Att få reda på när hon hade öppnat fabriken tog tre frågor. När jag ställde frågan första gången inledde hon en lång och mycket intressant berättelse om hur det gick till när hon fick sparken från sitt första jobb. Jag lyssnade och frågade sedan på nytt: När öppnade ni er fabrik? Då började hon berätta om hur det gick till när hon sålde sin bostad för att få råd att starta sitt projekt och vilken risktagning det var.
Det var mycket intressant. Jag antecknade. Först långt fram i intervjun fick jag äntligen det konkreta svaret på min fråga.
Som ni förstår är det ofta ett stort jobb att gå igenom anteckningar från ryska intervjuer därför att man sällan lyckas avhandla en enda sak systematiskt. Men man kan få fram mycket intressant på vägen.
Efter mer än åtta år i Ryssland har jag fortfarande inte kommit underfund med varför ryssar aldrig svarar på frågor. De svarar i stället på den fråga de tycker man borde ha ställt. Ibland är jag tvungen att avbryta intervjuobjektet för att få in samtalet på rätt bog, andra gånger lyssnar jag knäpptyst eftersom personen ifråga har kommit in på något oväntat men viktigt.
När man intervjuar flera människor på en gång är de intervjuade fenor på att avbryta och sätta orden i mun på varandra. Ofta är det äldre personer som avbryter yngre och nästan alltid precis när det håller på att bli som intressantast. Då är jag tvungen att säga till alla utom den person som blev avbruten att de ska hålla mun. Det är diktatorsfasoner som gäller om man vill få ut det bästa möjliga av sin intervju.
Ryssar tror ofta att utlänningar inte har någon kunskap om till exempel andra världskriget eller Krims historiska betydelse för Ryssland. Därför får man som journalist lära sig att avbryta långa föreläsningar om självklarheter för att intervjun inte ska ta flera timmar. Samtidigt är ryssar inte speciellt bra på att förklara saker man inte känner till, exempelvis förkortningar eller specifikt ryska ordspråk som de hasplar ur sig i förbifarten. Framför allt är de väldigt bra på att utelämna detaljer som är helt nödvändiga för att man ska förstå hur saker och ting hänger ihop.
"Det där vet ju alla", kan de sedan förvånat säga när man frågar. Trots att de samtidigt trodde att jag inte visste vem som segrade i andra världskriget.
Det gäller att ha tålamod. Framför allt acceptera att hur man än gör kommer man i deras ögon alltid att framstå som borttappad och dessutom lite argsint.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.