När Nordafrikas åldrande diktatorer år 2011 sveptes bort av den arabiska våren lyckades Algeriets president Abdelaziz Bouteflika avvärja protesterna med en blandning av polistillslag och välfärdsreformer.
För många algerier var det med facit i hand lika bra. De har sett kaoset i Egypten och Libyen och är glada att det inte nådde dem.
Men fyra år senare tycks den sjuklige 78-årige ledaren närma sig slutet, och frågan är vilken sorts land han lämnar efter sig.
Bouteflikas karriär inleddes på sextiotalet som utrikesminister åt Houari Boumedienne, en hårdför militärdiktator som ville göra Algeriet till Nordafrikas Preussen. Det är länge sedan nu, men Bouteflika har tagit vid där Boumedienne slutade.
Han valdes till president år 1999, i slutet av ett förödande inbördeskrig mot militanta islamister. Sedan dess har han spenderat friskt på de väpnade styrkorna, för att bekämpa de överlevande al-Qaidagrupperna och undertrycka Algeriets ofta uppblossande lokala uppror och ungdomskravaller, vilka annars kunde ha fått politisk färg.
Trots att landet befinner sig i fred – mer eller mindre – har Algeriet nu Afrikas största försvarsbudget och militären shoppar tyska pansarfordon och ryska jaktplan som vi andra köper plockgodis. Armén har över 100 000 soldater i ständig tjänst, medan antalet poliser mer än dubblats de senaste fem åren, till drygt 200 000.
Det har fungerat, också. Islamiska Staten marscherar i grannländerna Libyen och Tunisien, men i en ny rapport skriver den algeriska statsvetaren Dalia Ghanem-Yazbeck att Algeriet, trots fortsatt al-Qaidavåld, har mindre besvär med extremistgrupper än vad man skulle ha kunnat förvänta sig.
Den överdimensionerade säkerhetsapparaten är huvudförklaringen. Men bakom sitt hårda militära skal är Algeriet ett samhälle fullt av sprickor – ett mjukt mål för extremisterna.
Om presidenten verkar krasslig är det nämligen inget mot landets ekonomiska och politiska system, som hållits på livsuppehållande oljedropp i decennier. Ännu ett halvsekel efter självständigheten är Algeriet totalt beroende av olje- och gasexporten, med resten av ekonomin som ett skrumpet bihang.
Men sommaren 2014 började oljepriset störtdyka, bland annat till följd av en medveten saudisk överproduktion för att sänka priserna. Om den algeriska ekonomin var i behov av reformer före det så är behovet betydligt större nu, medan reformutrymmet har krympt i motsvarande mån.
Olikt de flesta av sina kolleger i regionen kommer Bouteflika sannolikt att lyckas i sin föresats att klamra sig kvar vid presidentposten till den dag han dör.
Men det beror mer på att han redan har en fot i graven än på att han skött sitt land så väl.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.