Nyheten når mig i Damaskus, dit jag lyckats återvända på ett regeringsvisum för första gången på sex år: efter en lång tids maktvakuum har Libanon har fått en president igen.
– Grattis! säger jag till de libanesiska och Libanonbaserade journalister som fipplar med sina telefoner runt bordet i hotellobbyn.
Inget händer. Till slut tittar en av dem upp från skärmen, rycker på axlarna och himlar med ögonen.
Den 31 oktober 2016 valde det libanesiska parlamentet general Michel Aoun till republikens sjuttonde president. Då hade posten stått tom i två och ett halvt år.
Det hör emellertid till Libanons egenheter att landet fungerar ungefär lika illa utan president som med president. De senaste åren har ekonomin kärvat, små våldsamheter flammat upp, och sophanteringssystemet i Beirut brutit samman, vilket lade ett lock av sur avföringsstank över hela huvudstaden. Nu har president Aoun lovat att lösa allt detta, och som lök på laxen även köra ut en miljon syriska flyktingar, men den folkliga reaktionen är mest en axelryckning.
Libanons problem är djupare än så. Landet är delat av kriget i Syrien, mellan grupperingar som stödjer de syriska rebellerna och Saudiarabien, respektive den syriska regeringen och Iran. Det är denna oenighet som ledde till att Aouns utnämning tog sådan tid.
Aoun själv har under sin långa karriär hoppat både fram och tillbaka över de politiska bråddjupen. Han försökte erövra presidentposten första gången 1988, då som armégeneral med franskt och irakiskt stöd under brinnande inbördeskrig. Två år senare drevs han ut av rivaliserande kristen milis och den syriska armén, som fått amerikanskt godkännande göra Libanon till syriskt protektorat i utbyte mot att Damaskus deltog i fredssamtal med Israel och krig mot Irak.
Aoun levde därefter femton år i exil i Paris, varifrån han uppmanade USA att bryta det syriska strypgreppet om Libanon. Först när president Assads styrkor tvingades till reträtt år 2005 kunde generalen återvända hem, men sen tog det inte länge innan han bytte sida. Plötsligt hade han blivit Syriens bästa vän i Libanon och bildade allians med den Iranvänliga Hezbollahgerillan; tillsammans fördömde de nu amerikansk och fransk inblandning.
Det tog ytterligare tio år innan den alliansen lönade sig, men nu har alltså Aouns dröm gått i uppfyllelse: efter 28 års kamp och vid 83 års ålder har han lyckats tillskansa sig presidentposten. Nu väntar alla på att se om han ska byta fot igen.
När taxin rullar ner från bergen in i östra Beirut några dagar senare blickar han redan ner från plakat vid vägkanten: Michel Aoun, den åldrige landsfadern, det stora hoppet, den starke ledaren, hur han nu vill presentera sig. Den evige överlevaren vore kanske en bättre beskrivning.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.