USA:s bombningar mot den så kallade Islamiska staten har mött stor skepsis också bland dem som förordade ett militäringripande. Vad kan man åstadkomma från luften mot en grupp vars krigare rör sig i städer och byar?
Men den största svagheten med det amerikanskledda militäringripandet är knappast flyginsatsen, utan marktrupperna. Den irakiska armén började bryta samman redan i somras. Den står inte längre i spetsen för offensiverna. Det gör i stället ett myller av Iranstödda shiitiska miliser. Regeringen i Bagdad kallar dem officiellt för el-hashd el-shaabi, "folkmobiliseringen", men bakom samlingsnamnet döljer sig flera grupper. Som störst och viktigast utpekas ofta den Badr-organisationen, upprättad med iransk hjälp som väpnad gren åt ett av Iraks shiitiska regeringspartier.
Enligt Washington Post samlar Badr och de andra shiamiliserna nu 100-120 000 stridande, medan den reguljära armén har smält ihop till mindre än 50 000 man. Miliserna kontrollerar dessutom stora delar av den vanliga säkerhetsapparaten. Polisens insatsstyrkor betraktas exempelvis som ett fäste för Badr-organisationen. En av gruppens medlemmar utsågs i oktober till inrikesminister och dess högste chef Hadi el-Ameri har fått regeringens fullmakt att leda även stora arméenheter.
Det är problematiskt nog för USA att agera flygvapen åt dessa grupper, eftersom de är tätt knutna till regimen i Iran och ofta har amerikanska liv på sitt samvete. Den man som pekas ut av Washington Post som Iraks officielle samordnare för "folkmobiliseringen" har exempelvis jagats som global terrorist av USA sedan 2009.
Men läget är etter värre för de irakier som hamnar i skottlinjen. Efter den sunni-extremistiska Islamiska statens blodiga framfart, med ohyggliga massavrättningar av shiiter, är många milismän ute efter hämnd. Under inbördeskrigsåren på 00-talet brukade Badr-anhängare tortera sunnitiska fångar genom att borra sönder deras knäskålar och pannor med elborrar, och de går inte mildare fram nu.
Människorättsgruppen Human Rights Watch har dokumenterat mängder av övergrepp mot civila sunnimuslimer. Badr-ledaren Hadi el-Ameri varnade strax före nyår de boende i Moqdadiaområdet i nordöstra Irak att "domedagen" var på väg. "Vi kommer att attackera området tills det inte finns någonting kvar", tillade han. "Har jag varit tydlig nog?" Några veckor senare kom rapporter från byn Barwana, där aktivister hävdar att armén drog sig undan och lät miliserna samla ihop sunnimuslimska män och pojkar, föra bort dem till ett fält och avrätta dem med nackskott.
Att försöka återerövra Iraks sunniområden med sådana styrkor är vansinne. Det är som om USA skulle ha skickat in serbiska ultranationalister som fredsbevarare i Kosovo. Inte förrän det finns en irakisk regering som kan behandla alla medborgare lika, utan att låta miliser av det ena eller andra slaget bedriva rovjakt på minoriteter, lär Irak finna fred igen. Och det kan dröja.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Han har nyligen kommit ut med boken "Syrien brinner".