Militärt går det bra för Syriens president Bashar al-Assad. Rebellerna är splittrade och armén rycker till synes stadigt fram i områden där det verkligen spelar roll, runt storstäderna Aleppo och Damaskus.
Efter fyra år av krig behåller Assad kontrollen över minst två tredjedelar av landets befolkning. Miljoner syrier har flytt från oppositionskontrollerad mark till regeringens områden. Förtrycket må vara hårt, men hos Assad slipper man de ständiga bombningarna och där finns ett mått av säkerhet, där finns mat och arbeten – allt det som saknas hos rebellerna.
Men även om Assad leder militärt har han skäl att oroa sig för framtiden. Ingen armé kan i längden marschera på tom mage.
Redan före 2011 hade Syrien stora ekonomiska problem. Det året infördes dessutom hårda sanktioner av USA, EU och flera arabländer, och regeringen började förlora kontrollen över östra Syriens oljefält.
Sedan dess är det den ekonomisk-militära livlina som kastats ut av Ryssland, Irak och Iran som hållit Assad över ytan. I synnerhet Iran har bjudit på enorma exportkrediter, trots egna FN-sanktioner, och betalar för irakiska oljeleveranser till det syriska raffinaderiet i kuststaden Banias. På så vis har Bashar al-Assad i fyra år kunnat upprätthålla prisregleringar och subventioner av bröd, bränsle och annat som lockar syrier till regimens sida, trots att kostnaderna är oerhörda – två tredjedelar av 2015 års statsbudget.
Men nu verkar stödet sina. Sedan juni 2014 har världsoljepriset halverats, vilket utlöst budgetkriser i såväl Iran som Ryssland och Irak – och Syrien. Värst av allt är att Iran inte verkar vilja förlänga exportkrediterna, medan oljebristen växer.
Det syriska pundet rasar i värde mot dollarn och Assads krympande valutareserver räcker inte långt. Effekterna för vanligt folk har inte låtit vänta på sig. Bensinbrist råder och många hade svårt att få tag på bränsle till värmekaminerna under vintern. Regeringen har tvingats dubbla bränslepriset sedan september – det har femdubblats sedan 2011 – och brödpriset höjdes med 40 procent i januari, den andra höjningen på sju månader. Missnöjet mullrar under ytan i Damaskus.
Det innebär inte att Assad kommer att kasta in handduken. En stor del av armén kommer att fortsätta slåss för honom även utan lön. Inte nog med att många föredrar fattigdom under Assads förtryck framför samma fattigdom under oppositionens kaos. Många soldater kommer dessutom från landets religiösa minoriteter och är betydligt räddare för sunnirebellerna än för regimen.
Men utöver denna militära kärna vilar Assads styre på ett vidsträckt maskineri av statsanställda, köpta klienter och allierade, vars lojalitet är mer osäker. Den dagen det blir omöjligt att smörja regimens inre hjul med pengar, och den dag det blir omöjligt att försörja sin familj under Assads styre, lär många tappa stridslusten eller fly landet.
Utåt försöker Assad nu ge sken av att segern står för dörren, men klockan tickar – för honom, rebellerna och för hela Syrien.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Han har nyligen kommit ut med boken "Syrien brinner".