Det visade sig vara en sanning med modifikation. Bara en del av de ryska styrkorna har kallats hem och uppståndelsen kring detta verkar ha blåsts upp från myndighetshåll. För Putin var det snarast ett sätt att signalera att han tog den nya vapenvilan på allvar, kanske också en diskret påtryckning mot Assad om vikten av flexibilitet i de fredsförhandlingar som just inletts i Genève.
Men vad är det egentligen Ryssland vill uppnå?
Den ryska Syrienpolitiken verkar i hög grad handla om prestige, försvaret av gamla allierade och oviljan att förlora satsade resurser. Där finns också konkreta intressen. Den syriska armén är en stor kund för rysk försvarsindustri och Assad låter ryska flottan driva en liten anläggning på kusten vid Tartous.
– I rysk militär doktrin är det viktigt att kunna ha en global närvaro, påpekar Martin Kragh, som är chef för Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska institutet.
– Den ryska flottbasen i Tartous fungerar som en förbindelselänk för Svartahavsflottan till Medelhavet via Bosporen.
I bakgrunden spökar också Kremls motstånd mot USA-ledda interventioner utomlands, kanske i synnerhet Libyenkriget år 2011. Putin reagerade ilsket när USA och flera arab- och EU-länder, däribland Sverige, valde att missbruka en ryskstödd FN-resolution om skydd av civila för att ta kål på diktatorn Moammar el-Gaddafi. Efter det lade Moskva in en extra växel i försvaret av Assad, vars familjeregim varit en nära allierad i många årtionden.
Samtidigt förblir ju Assads regim samtidigt ett murket bygge, helt beroende av ryskt och iranskt stöd och med en fallerande ekonomi.
Men Ryssland verkar inte bygga sin strategi på Assads styrka, utan på hans motståndares splittring. I synnerhet skjuter man in sig på den amerikanska regeringens ambivalens och ovilja att ta ägarskap för ett kollapsat Syrien. De rebell- och oppositionsgrupper som USA litar på är svaga, medan de extrema islamisterna är starka. Ingen i Vita huset tror längre på allvar att den syriska oppositionen skulle kunna skapa en ny regering om Assad faller.
Den ryska insatsen har därför varit ett sätt att stärka Assad och förlänga regimens bäst före-datum, och därmed tvinga USA att erkänna luckorna i den egna strategin. Ju mer missmodig den amerikanska ledningen blir inför sina egna allierade i Syrien, desto mer tvingas den närma sig det ryska tänkandet.
När Putin utropar ett segerrikt återtåg har han därför hälften rätt. Det var inte mycket till återtåg, men han börjar nog känna en viss segervittring.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Författare till böckerna Drömmen om Damaskus och Syrien brinner.