Kriget i Syrien har nu pågått i mer än fyra år. Av allt att döma kan det fortsätta i fyra år till, eller fjorton, eller fyrtio.
Från första början har det varit uppenbart att konflikten skulle skapa enorma politiska spänningar i Syriens grannländer och att miljoner människor skulle drivas på flykt. Det var lika självklart att dessa två problem hängde ihop och skulle förvärra varandra, när trasiga länder som Libanon och Irak fick ansvaret för fler flyktingar än de kunde försörja.
Vad gör man i det läget?
Det går förstås att ha olika åsikter om kriget i Syrien – vems fel det är, vilken lösning som vore bäst, och så vidare. Men i det här fallet verkar alla rika länder i Europa ha varit eniga om att det vore en god idé att hindra kriget från att sprida sig ytterligare, genom att ge bistånd till de FN-organ som hjälper flyktingar.
På så sätt skulle man inte bara lindra miljoner människors lidande, utan dessutom dämpa smällen för grannländerna, minska rekryteringen till extremiströrelser och avvärja en massflykt mot Europa.
Och så hände inget ändå. För varje år har de rika länderna snyftat allt ljudligare om flyktingarnas lidande, och för varje år har biståndsunderskottet växt.
I brist på några ynkliga miljarder har de internationella hjälporganen tvingats skära ner på så basala saker som matutdelning och barnmorskehjälp till födande kvinnor, för att inte tala om skolgång och bostäder.
Resultatet har varit exakt det väntade. Flyktingarna i Syriens grannländer har tvingats leva på randen till avgrunden, i väntan på nästa biståndsleverans. De har så småningom insett att ingenting någonsin kommer att bli bättre så länge de stannar där de är.
De familjer som haft lite lösöre att leva på har klarat sig längre, men så snart man bränt igenom de sista besparingarna återstår bara att vandra vidare i jakt på ett anständigt liv. Samtidigt har värdregeringarna i Mellanöstern en efter en stängt sina gränser och skärpt sina lagar, eftersom de inte längre kan bära kostnaden själva och vill tvinga syrierna att söka sig längre bort.
Detta medan förödelsen sprider sig. Irak har helt brutit samman. I Libanon, där var femte invånare är en syrisk flykting, kokar ett småskaligt inbördeskrig i landets nordöstra hörn
I Turkiet fylls gatorna av en ny underklass av utfattiga syrier
I Jordanien bubblar den sociala krisen precis under ytan medan regeringen viftar med bägge händerna för att fånga biståndsgivarnas uppmärksamhet.
Och från alla dessa länder färdas tiotusentals desperata människor på knappt sjödugliga skepp till Europa, där vi nu på tjugofyra olika språk uttrycker vår väldiga förvåning över att det kommer så många flyktingar.
Men det är ju lätt att vara efterklok.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.