Under tisdagsmorgonen retirerade irakiska armén från staden Mosul och flera andra områden i Nineveprovinsen norr om Bagdad. Den fundamentalistiska gerillagrupp som kallar sig Islamiska staten i Irak och Levanten hade stormat in i Mosul, plundrat kassavalv och vapenlager och hängt sina egna flaggor över Iraks näst största stad. Det är en chock för hela landet – som om nynazister skulle erövra Göteborg – och Iraks premiärminister Nouri el-Maliki samlar sig nu till en motoffensiv.
Islamiska staten i Irak och Levanten är en utveckling av den tidigare irakiska grenen av al-Qaida, men i dag är de två grupperna i krig med varandra. Islamiska staten har uppenbara ambitioner att överta al-Qaidas roll som världsledande terrorhot – och verkar vara på god väg att lyckas.
Det var USA:s invasion av Irak år 2003 som ledde till bildandet av en lokal al-Qaidagren, vilken senare blev Islamiska staten i Irak och Levanten. Men de amerikanska soldaterna ledde också kampen mot extremisterna. När USA till sist lämnade Irak år 2011 var Islamiska staten svårt trängd och försvagad, efter att ha förlorat sina ledare och på egen hand slarvat bort sitt folkliga stöd genom våld och övergrepp.
Men sedan dess har det gått fort. I dag är Islamiska staten för första gången någonsin på väg att göra skäl för sitt namn: mer än en halv miljon människor lever nu under "statens" kontroll i Syrien och Irak, som ett litet totalitärt Luxemburg.
Den främsta orsaken till Islamiska statens framgångar är dock inte att USA drog tillbaka sina trupper, även om det tveklöst innebar en svår förlust av luft- och eldunderstöd för Iraks armé, utan snarare vad som samtidigt började hända Syrien.
Upproret mot Syriens diktator Bashar al-Assad utvecklades ju snabbt till inbördeskrig, vilket gav Islamiska staten en chans att växa på andra sidan gränsen, erövra tunga vapen och rekrytera tusentals nya medlemmar. Samtidigt bröt den bräckliga maktdelning som rått i Irak under USA:s ockupation samman, när premiärminister Maliki vände sig till Iran och irakiska shiaextremister för stöd. Sunnipolitiker fann sig utestängda och stödet för upprorsmännen – inklusive Islamiska staten – växte återigen.
Nu börjar rörelsen utvecklas till ett regionalt hot, med kontroll över stora områden i både Syrien och Irak och en spirande närvaro även i Libanon. Men det är onekligen att gapa över mycket. Om det finns en enda sak som alla stora stater och regionala makter kan enas om, från USA till Ryssland och Iran, så är det nämligen att Islamiska staten i Irak och Levanten inte får upprätta ett säkert basområde för sin verksamhet – ett nytt talibanvälde, där extremisterna kan sprida sina läror och träna terrorister för internationella uppdrag. Mosulhändelserna kommer tveklöst att avteckna sig i omvärldens politik gentemot Irak, men också mot Syrien. Det återstår bara att se hur.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.