Det är nästan precis tio år sedan jag besökte Palmyra för första och, som det nu verkar, enda gången. Jag bodde då i Damaskus där jag studerade arabiska vid universitetet, tragglade "alif-ba-ta" och den klassiska arabiskans chifferartade grammatik. En vecka mellan kurserna hyrde jag och en grupp vänner en bil för att resa runt i östra Syriens öken, utrustade med allt det man på den tiden behövde: solglasögon, vattenflaskor och ett tummat exemplar av turistguiden Lonely Planet.
Att kalla det en öken är nästan orättvist. Visserligen är där mest sand och grus, bortsett från de frodiga odlingsmarkerna på Eufrats stränder, men kan en öken verkligen innehålla så mycket gammalt liv, så mycket historia?
Alla tidsåldrar verkade ha sina egna monument. Förutom Palmyra, drottning Zenobias uråldriga stad med sina romerska kolonner och tempel, hann vi också besöka det moderna Deir al-Zor, vars invånare tycktes anse att en hängbro från 1927 var det enskilt viktigaste Syrien kunde erbjuda i fråga om arkitektur och historia. Och så fortsatte det: öster om Deir el-Zor nådde man de grekisk-romerska lämningarna i Dura Europos och utgrävningarna av den femtusenåriga staden Mari, nära gränsen till Irak. Djupare inne i Syrien låg det ummajadiska palatset al-Heir al-Sharqi. Längre norrut fanns staden Raqqa med sina ruiner från Tusen-och-en-natt-kalifen Haroun el-Raschid.
Och där fanns ökenfästningen i Rasafa, som vi fick krångla oss genom militära vägspärrar för att nå: en sandfärgad stadsmur mitt i ingenstans, innanför vilken resterna av gamla bysantinska kyrkor reser sig. Men mäktigast av allt var det som gömde sig under öknens släta yta: Rasafas enorma, kolsvarta och ekande tomma vattenreservoarer, som inte varit i bruk sedan mongolerna passerade på 1300-talet. Där nere på de smala klippavsatserna över bråddjupet stod vi en stund och ropade ut i mörkret, och hörde ekot svara något outgrundligt från en annan tid, innan det var dags att klättra upp i det bländande solljuset, tränga sig in i Toyotan och fortsätta.
Det tog aldrig slut. Varenda bensinmack verkade någon gång ha varit högsäte för ett eller annat kalifat.
Nu är det ett annat så kallat kalifat som gör anspråk på alla dessa platser: Abu Bakr al-Baghdadis extremiströrelse Islamiska staten.
Förra veckan intog gruppen Palmyra, efter att ha drivit Bashar el-Assads sönderfallande armé på flykt. En liten ficka regeringstrupper håller fortfarande stånd i Deir el-Zor, men efter Palmyras fall är de avskurna från huvudstaden Damaskus. Islamiska staten slipar knivarna.
Medan dessa rader skrivs väntar världen på att få veta hur Baghdadis fanatiker ska behandla de världsarv som de erövrat. Och tydligare har väl skillnaden mellan gamla dagars kalifer och den extremistledare som nu gör anspråk på titeln aldrig framstått: de byggde civilisationer, han river ner dem.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Han har nyligen kommit ut med boken "Syrien brinner".