Resolution 2328, som den heter, handlar om hur man ska bära sig åt för att evakuera de rebeller och civila som inte vågar stanna kvar när president Bashar al-Assad återtar Aleppos östra delar.
Sedan i somras har den syriska regeringen omringat Aleppos rebellkontrollerade kvarter och lagom till Lucia hade oppositionen ringats in på några få kvadratkilometer. Ingen sida verkar under striderna ha respekterat invånarnas egna önskemål. Bomberna föll över bostadskvarter och civilbefolkningen drevs runt i staden som boskap. Enligt FN:s statistik hamnade ungefär 40 000 flyende i det regeringskontrollerade västra Aleppo, medan resten trängdes in med rebellerna i vad som återstod av deras område i stadens östra delar.
Det var i den situationen ett avtal slöts enligt vilket de väpnade motståndsmännen, deras familjer och alla övriga civila som önskade följa med skulle få fri lejd till rebellprovinsen Idleb. I utbyte skulle regeringsanhängare under belägring i Idleb evakueras till Aleppo.
Hittills har 25 000 människor körts med bussar mot Idleb, men det har varit en knackig process med flera inställda transporter. Assadvänlig milis uppges ha terroriserat oppositionsanhängare i Aleppo och rebeller i Idleb brände upp de bussar som skulle evakuera regeringssidans civila. Men trots alla hinder och avbrott verkar operationen nu närma sig sitt slut. Armén kommer då att kunna tåga in i östra Aleppo utan massakrer och risken för ett nytt Srebrenica kommer att ha avvärjts – i alla fall för den här gången.
Så vad gjorde FN? Resolution 2328 krävde att utrymningen av östra Aleppo, när den nu väl var beslutad av de stridande parterna, skulle övervakas av FN-personal för att minska risken för övergrepp mot civila. Det var ett utmärkt krav.
Däremot är det obegripligt att det har tagit så lång tid. Resolutionsförslaget började utarbetas av Frankrike i fredags, men det har ju i närmare ett halvår varit uppenbart att Assad förr eller senare skulle återta Aleppo. I det läget var det enda rimliga att försöka förhandla fram en överlämning som skulle skona civila och hindra ytterligare förstörelse av staden. Men det var först nu, i måndags, som FN kom till skott – efter tusentals onödiga dödsfall, förstörelsen av hela kvarter, och veckor av ren terror för de människor som nu till sist kunnat lämna staden.
Snarare än att beskriva det enhälliga antagandet av resolution 2328 som en seger måste man alltså ställa sig frågan: varför i hela friden tog det så länge?
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.