Massakern i Paris, där den så kallade Islamiska staten (IS) mördade 129 personer, var ett ovanligt blodigt och ovanligt otäckt terrordåd. Men annars var det inte särskilt ovanligt – bara ett av många försök, som råkade lyckas.
Ända sedan 2014 har IS, som då bröt med al-Qaida och började utveckla en global agenda, försökt bygga upp en kapacitet att slå till i Europa, Mellanöstern, USA och övriga arabvärlden. Det har lett till en hel del små spontanangrepp, ofta av mentalt störda individer som triggats till handling av IS-propagandan, men gruppen har också utvecklat långsiktiga planer. Vissa av dem börjar nu bära frukt. Utöver det ständigt pågående våldet i Irak, Syrien, Libyen och Jemen har vi under 2015 sett civila massakreras av IS i Tunis, Kuwait, Beirut och Paris, och nyligen sprängningen av det ryska Metrojet-planet över Egypten.
Många attacker stoppas av myndigheterna, eller avbryts av förövarna själva för att de är osäkra på om de är övervakade eller ej. För varje stort terrordåd som inträffar, som Paris, finns åtskilliga som aldrig blir av, som den blodiga massakern på Jyllands-Postens redaktion år 2010 – den som aldrig hände eftersom svensk och dansk säkerhetspolis slog till i tid.
Vi ser bara toppen av ett isberg.
Men försöken kommer att fortsätta, och då och då kommer de naturligtvis att lyckas. Vi lever i en värld där det är lätt att kommunicera över landsgränserna, där information om sprängämnen och potentiella mål finns tillgänglig några musklick bort, och där samhällen, kulturer och konflikter flyter samman. Med andra ord: detta är det nya normala.
Så vad gör man? Det är inte så svårt. Man genomför de skyddsåtgärder som är politiskt, ekonomiskt och moraliskt försvarbara, accepterar att de inte kommer att lyckas stoppa alla angrepp, förbereder sig mentalt, och tar sen smällen med fattning när den väl kommer.
Attentaten kan döda tiotals, hundratals människor, eller tusentals som i USA år 2001. Men det gäller att komma ihåg att de inte i grunden kan skada våra samhällen. Det kan vi bara göra själva, om vi reagerar som vi brukar på blodiga provokationer – med medier som kacklar som yra höns, politiker som tävlar om att verka handlingskraftiga, och allsköns tyckare som skamlöst utnyttjar dödsfallen för att driva sina favoritfrågor.
Det är klart att vi måste prata om hur vi ska minimera antalet svenskar som mördas av IS, lika självklart som vi diskuterar hur vi ska minska antalet trafikolyckor eller våldtäkter. Men, och det är mitt blygsamma bidrag till den här diskussionen, gör det inte BARA när paniken är som allra störst och omdömet som allra sämst.
Se i stället till att vi redan har genomfört våra lagändringar, har klart för oss vad vi tycker i de frågor som väcks, och kan ta tragedin med stiff upper lip när den väl kommer. För svårare än så är det inte att vinna över terrorister.
Det är bara att vägra låta sig terroriseras.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.