Det blir något dussin till sist, och när min Irakresa nått sitt slut har jag dessutom hört talas om "svensk pizza", även om jag tyvärr inte hann besöka Kafé Eskilstuna i Erbil.
Erbil och Suleimania är kanske inte fullt så försvenskade som Kanarieöarna – och Stig-Helmer behövde aldrig oroa sig för att bli halshuggen av Islamiska staten när han letade efter Pepes Bodega – men banden mellan vårt land och Kurdistan är verkliga och starka.
Ta Mustafa som exempel. Han arbetar för det kurdiska vänsterpartiet PUK, som styr de östra delarna av irakiska Kurdistan, men både han och hans hustru talar flytande svenska. De är två av alla de kurder som en gång flydde till Sverige undan Saddam Husseins massmord, och som många år senare valt att återvända.
Mustafa konstaterar att han vid det här laget är lika mycket svensk som kurd och att det nog är på både gott och ont. Efter några årtionden i den synnerligen städade svenska biltrafiken har han exempelvis mycket svårt att försonas med det ständiga kaoset på gator och motorvägar i Kurdistan.
Sverigekopplingarna hittas överallt. Under årens lopp har åtskilliga ministrar i den kurdiska självstyresregeringen haft svenskt medborgarskap och ledande tjänstemän svänger sig med universitetsexamina från Umeå och Uppsala. Ja, snart sett varenda människa jag möter i norra Irak ler igenkännande när Sverige kommer på tal och berättar om sin kusin i Västerås eller Sundsvall, eller vevar igång en smårostig blandskandinavisk vokabulär för att upplysa om sina egna äventyr i trakten kring polcirkeln.
Vid sidan av svenskarna – och alla dessa Tysklandskurder – finns förstås också andra skandinaver. Som Mahmoud, en fryntlig och inte så lite överviktig dansk som snart ska fylla 60. Honom hittar jag vid fronten mot Islamiska staten norr om Mosul, där han ingår i ett litet frivilligt gerillaförband.
Medan mat serveras på golvet inne i det beslagtagna hus som soldaterna använder som bas, förklarar Mahmoud att han är sjukpensionär i Danmark.
Men när Islamiska staten tog sikte på hans hemområden fick det vara som det ville med både ryggkrämpor och försäkringsvillkor. Han köpte en flygbiljett från Köpenhamn till Erbil, inhandlade ett gevär, tog en taxi till fronten, och det var "det hele".
Vid samma gerillabas möter jag Ali, en smärt man i 50-årsåldern med rutig sjal runt huvudet som hälsar mig på klingande norska, sittande på verandan med sitt eget gevär över knäna och en kopp rykande hett te i händerna. Medan kulspruteelden dånar över kullarna i söder berättar Ali om hur han i juni i år beslöt sig för att ta semester från taxibolaget i Stavanger för att resa hem till Kurdistan och hjälpa till i försvaret mot Islamiska staten. Vi avbryts efter en stund av ett annat samtal och när jag försöker hitta honom igen har han tagit sitt gevär och gått ut på vakttjänstgöring, någonstans i den varma nordirakiska natten – långt från sitt Stavanger.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.