Tusentals rasande marockaner har demonstrerat utanför Sveriges ambassad, i protest mot ett rykte om att Sverige planerar att erkänna det ockuperade Västsahara
För många marockaner är detta en helig fråga om landets territoriella integritet, nära sammanbunden med kungahusets historiska legitimitet. Det var i november 1975 som den dåvarande spanska kolonin Västsahara "återbördades till hemlandet", olyckligtvis i strid mot många invånares uttryckliga vilja och mot FN:s regelverk för avkolonisering.
Marocko hade räknat med att snabbt etablera ett fait accompli, men rivalen Algeriet såg sin chans och rustade den västsahariska befrielserörelsen Polisario till en effektiv gerillagrupp. Ett långt krig följde. 1991 mäklade FN fram en vapenvila mellan Marocko och Polisario mot löfte om att västsaharierna skulle få rösta om självständighet. Men processen drog ut på tiden och snart blev det uppenbart att Marocko inte tänkte tillåta någon omröstning. Kung Mohammed VI säger nu att Västsahara ska få autonomi under hans styre, men att det aldrig kommer att bli någon självständighetsomröstning – oavsett löftena inför FN.
Tiotusentals västsahariska flyktingar lever därför kvar i Algeriet, mitt i Sahara. Jag har besökt lägren flera gånger och det är en eländig syn. Skeva lerhus och tält står omgärdade av gethagar av träpinnar och ståltråd, solblekta plåtcontainrar ligger strödda över slätten under en brännande sol
En av dessa flyktingar är 26-åriga Kheira Youssef, vars föräldrar kom till Algeriet innan hon föddes. Hon arbetar nu i styrelsen för Nova, en Polisariovänlig organisation för ickevåldsmotstånd som nyligen bjöds till Sverige av Kristna fredsrörelsen. Hon är upprörd över att de västsahariska självständighetsanhängarna straffas för sitt beslut att respektera vapenvilan.
– Journalister bryr sig bara om våld. De är som ambassadörer för våldet, de kan inte skriva någonting förrän de ser våld. Världens länder är likadana, de vägrar agera förrän de ser våld.
Frågan är varken enkel eller svartvit. Att Polisario i dag fungerar som en algerisk marionett är exempelvis inget självständighetsivrarna vill tala om, och det är inte uppenbart att ett oberoende Västsahara skulle vara en stabil stat. Men det är däremot uppenbart att den marockanska regeringen har begått ett flagrant folkrättsbrott och att den fortsätter att kväsa all kritik med brutala medel. Marocko har sparkat ut både Amnesty International och Human Rights Watch för att de försvarar marockanska och västsahariska människorättsaktivister. I brist på våld är det de fredliga aktivisterna som måste tystas.
Kheira Youssef har rätt: den västsahariska självständighetsrörelsen straffas för att den valt fredens väg. Det är nu 40 år sedan området invaderades av Marocko och än i dag betraktas Västsahara som ett "icke självstyrande territorium" av FN, i praktiken Afrikas sista koloni. Det är inte en situation som vi ska låta fortgå i tystnad, sen må regeringen i Marocko tycka vad den vill.
Aron Lund är Mellanöstern- och Nordafrikakännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.