I början av 2014 erövrade Islamiska staten och andra sunnitiska rebellgrupper flera städer i i västra Irak. För några veckor sedan intog de även Mosul, Iraks näst största stad, vilket följdes av Tikrit och flera andra sunnistäder.
Kalif Ibrahims skickliga och hänsynslösa krigföring är naturligtvis en del av förklaringen, men viktigare är det svaga motståndet. Irak är splittrat och det politiska systemet dysfunktionellt.
Premiärminister Nouri al-Maliki har arbetat för att stärka sin egen bas inom den shiamuslimska folkmajoriteten, på bekostnad av kurdiskt och sunni-arabiskt stöd, och även alienerat rivaliserande shiafraktioner.
Trots att USA under det gångna decenniet har spenderat över hundra miljarder dollar på Iraks armé är den långt svagare än antalet soldater låter påskina. Den har blivit en checkpointsarmé, bättre på att patrullera och paradera än på att slåss mot jämbördiga motståndare.
Historien är densamma överallt: i Falludja, Mosul och Tikrit deserterade tusentals sunnimuslimska soldater så snart rebellerna närmade sig, ovilliga att dö för Malikis skull. Men problemet går djupare än den religiösa sprickan, och även många shiadominerade enheter lider av låg moral och uselt ledarskap.
I New York Times den 1 juli skriver krigskorrespondenten C. J. Chivers om 9:e brigaden, satt att försvara staden al-Qaim vid gränsen mot Syrien. De flesta soldater inom 9:e brigaden var shiamuslimer och ivriga att ge sig in i striden mot Islamiska statens trupper. Men den högste ansvarige för operationen, en inkompetent och fåfäng general som tidigare avskedats för korruption men återinsatts i tjänsten på grund av familjekontakter, hade helt struntat i att organisera försörjningskedjor.
Soldaterna fann sig fångna på frontlinjen utan vare sig mat eller vatten och fick snart order om att retirera. En befälhavare som klagat hos arméledningen försvann spårlöst, enligt ryktet arresterad. Efter ännu några reträtter började 9:e brigaden upplösas, när skrämda och frustrerade soldater helt sonika övergav sin enhet.
Nu är det ryska bombplan, iranska specialstyrkor och shiamuslimska miliser som förväntas fylla luckorna efter Iraks sönderfallande armé. Det är en strategi som säkert kommer att vända stridslyckan till Nouri al-Malikis fördel, men som också undergräver den irakiska statens fundament, på samma sätt som med Assadregimen i Syrien
Kalif Ibrahims fundamentalister kommer aldrig att kunna erövra Irak.
Men genom att accelerera statsmaktens sammanbrott efter religiösa linjer utgör Islamiska staten ändå ett allvarligt hot mot landets – och Mellanösterns – framtid.
Aron Lund är tidigare medarbetare på ledaredaktionen.