Kobane, huvudort i en av Syriens tre kurdiska enklaver, angreps i september av den sunnitiska extremistgrupp som kallar sig Islamiska staten, tidigare ISIS eller ISIL. De kurdiska invånarna flydde i tiotusental över gränsen till Turkiet och Kobane var snubblande nära att falla.
Det var en osannolik strid som sedan utspelade sig. Försvaret sköttes av YPG/YPJ, en kurdisk milisrörelse som – hur mycket den än försöker förneka saken – är en syrisk gren av den illegala turkiska gerillagruppen PKK.
Precis som PKK har YPG/YPJ sitt ursprung i sjuttiotalsmarxismen och är strängt sekulär, socialistisk och feministisk. YPG är den avdelning som samlar manliga soldater, medan YPJ består av kvinnliga stridande.
Mot dem stod Islamiska statens krigare, trogna en extrem avart av sunniislam som strävar tillbaka mot 600-talet. Medan kvinnorna på den kurdiska sidan stod tungt beväpnade på frontlinjen, var de hos Islamiska staten inte ens välkomna att röra sig utomhus, i alla fall inte utan heltäckande beslöjning
Islamiska statens mest hängivna förband leddes av utländska frivilliga, tjetjener och andra, som svurit att lägga Kobane under sin egen stränga tolkning av sharialagen och skära halsen av dess försvarare.
Så blev det inte, främst på grund av YPG/YPJ:s rasande motstånd, men också för att andra blandade sig i leken. I slutet av september började USA genomföra flygattacker mot Islamiska staten i Syrien, sedan gruppen halshuggit amerikanska medborgare och hotat med attacker i väst.
Snart riktade bombningarna in sig på Kobane. Det var mindre för att staden verkade strategiskt viktig än för att den förvandlats till rena skjutbanan, när Islamiska staten kastade in våg efter våg av angripare mot de sista YPG/YPJ-försvararna.
Det amerikanska flygvapnet kunde i lugn och ro fälla sina bomber. Sammanlagt utfördes tre av fyra amerikanska flygattacker i Syrien under 2014 just i Kobaneområdet.
Det fick förstås effekt, liksom det stöd som kom från kurderna i norra Irak.
Nu säger sig YPG/YPJ återigen ha kontroll över Kobane stad, även om det mödosamma arbetet med att återerövra byarna runt omkring kan ta lång tid.
Den symboliska betydelsen går inte att överskatta. Islamiska staten är under hård press i både Syrien och Irak – och dess aura av militär oövervinnerlighet, som har varit dess största tillgång, börjar spricka sönder.
Extremisterna kommer att kämpa vidare, och rörelsen lär finnas kvar i någon form också om många år. Men Islamiska staten blir ingen stat: gruppen är för svag och har spritt sina styrkor för långt. Den kan i längden knappast hålla hela det väldiga område den erövrade under 2014.
Kobane blir – för att låna en formulering från ett helt annat krig – kanske inte början till slutet för Islamiska staten, men det är i alla fall slutet på början.
Aron Lund är Mellanösternkännare som gett ut böcker om Syrien, och tidigare var han medarbetare på ledarredaktionen.