När den extremistgrupp som kallar sig Islamiska staten erövrade staden Palmyra i Syrien, tog den också kontrollen över områdets gasfält, oljerörledningar och fosfatgruvor. Mitt i det stora religiösa inbördeskrig som håller på att sluka Irak och Syrien, pågår en kamp om kontroll över naturresurserna.
Irak är enligt IMF-siffror från 2010 det mest oljeberoende landet i hela Mellanöstern, 99 procent av regeringens intäkter kommer från oljan. Det kurdiska självstyret i norra Irak är lika hjälplöst beroende av sin oljexport. Bland det första den kurdiska peshmergan gjorde när Islamiska staten angrep Mosul för ett år sen var att lägga beslag på de stora oljefälten runt Kirkuk.
Även Islamiska staten tjänar stora pengar på oljeutvinning i östra Syrien. Enligt siffror från en rivaliserande, väststödd syrisk oppositionsgrupp kontrollerar Islamiska staten i dag 80 procent av olje- och gasfälten i Syrien, medan syrisk-kurdiska miliser knutna till PKK har lagt beslag på ytterligare tolv procent. Bashar el-Assads regering har, enligt dessa siffror, bara åtta procent av fälten kvar.
Nästan hela den syriska oljesektorn har därmed slagits ut eller hamnat i rebellhänder. Före kriget 2011 utvann regeringen cirka 400 000 oljefat per dag. Det stod för en betydande del av statsinkomsterna, trots att den inhemska konsumtionen slukade 300 000 fat om dagen. I dag har siffran rasat till under 10 000 fat per dag. Assad står följaktligen med tiggarmössan i hand vid Irans port, sakta men säkert på väg att ge upp sin självständighet i utbyte mot iransk olja på krita.
Men även Iran och Ryssland, Assads viktigaste allierade, har ekonomiska problem. De har drabbats hårt av det kraftiga prisraset på olja sedan sommaren 2014; bägge staterna lider dessutom av stränga internationella sanktioner. Följaktligen krymper stödet till Assad, priserna stiger i Syrien och hans statsanställda och soldater blir utan lön. Det är en viktig förklaring till regeringssidans motgångar på senare tid, i städer som Palmyra, Bosra och Idleb.
Islamiska staten gör sitt för att spä på problemen. När extremisterna drevs ut från den irakiska staden Tikrit i våras, angrep de retirerande trupperna oljeraffinaderiet i Beidji. Gruppen har inget större hopp om att kunna behålla området, men de kan i gengäld förstöra det. Beidji står för halva Iraks förädlingskapacitet och är ännu viktigare för kurderna i norr: de kämpar redan med katastrofala budgetunderskott och nu rasar oljeinkomsterna ytterligare. Likadant är det med Islamiska statens erövringar av gasfält och gruvor i Palmyra. Det handlar mindre om att sätta dem i bruk än om att strypa bränsletillförseln till Syriens elverk och beröva Assad de inkomster han så desperat behöver.
Det är ett brutalt krig, i vilket alla sidor hänvisar till Gud för att försvara sina massmord. Men på marken är det – som överallt annars – pengarna som bestämmer.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Han har nyligen kommit ut med boken "Syrien brinner".