– Vad jag har sagt är att jag inte vill behöva vara det irakiska flygvapnet. Jag vill heller inte behöva bli det kurdiska flygvapnet, så länge folk på marken inte klarar att ta sig i kragen och göra vad som är politiskt nödvändigt för att skydda sig själva och pressa tillbaka Islamiska staten.
Det skulle kunna vara en programförklaring för Barack Obamas presidentskap, åtminstone vad gäller Mellanösternpolitiken. Efter att med stor möda ha vänt skutan för att styra ut ur de stormiga farvatten dit George W. Bush hade ställt kursen, vill Barack Obama inte riskera att dras in i Mellanösterns malströmmar igen.
Han är inte egentligen någon antikrigspresident (minns Libyen!) och han är knappast på väg att avveckla USA:s många allianser och militärbaser i världens oljerikaste region. Men han är en pragmatiker, en det görbaras politiker, som vill minska bördan för sina skattebetalare och frigöra resurser till annat än denna eviga krisregion.
Det är i det perspektivet hans hans Irakpolitik måste ses.
När den extremistorganisation som kallar sig 'Islamiska staten' tog över stora delar av norra Irak i juni detta år verkade det självklart att USA skulle stödja motkrafterna: den shiitiske premiärministern Nouri el-Maliki i Bagdad och den kurdiske självstyrespresidenten Messoud Barzani i norr. Bara så kunde läget på marken stabiliseras och USA:s intressen försvaras.
Ändå valde Obama att skynda långsamt. Det är först nu han givit order om att bomba Islamiska statens trupper kring den kurdiska staden Erbil och han har hittills helt vägrat ge flygstöd åt Maliki i Bagdad. Orsaken är just att han väntat på att de två ledarna ska göra "vad som är politiskt nödvändigt" för att kunna bygga ett brett irakiskt samarbete mot extremisterna.
Obama har begärt att den shiasekteristiske Maliki ska avgå, i hopp om att på så vis kunna vinna tillbaka sunniarabiskt och kurdiskt förtroende för centralregeringen. Han har på goda grunder fruktat att om Maliki skulle få det flygstöd han krävt skulle han helt enkelt ta emot det och sitta kvar. Likadant med den kurdiske ledaren, Barzani, som till Obamas stora irritation försökt utnyttja krisen till att förklara självständighet från övriga Irak, i stället för att reparera sina relationer med Bagdad.
Men det är en svår balansgång, att inte ge så mycket stöd att ens allierade kan fortsätta på inslagen väg, men samtidigt inte mindre än att de kan hålla fortet mot 'Islamiska staten'.
Trots att Obama inte vill vara någons flygvapen är han nämligen så illa tvungen att vara det han valts till: USA:s president.
Och så länge USA vill förbli en imperiemakt med makt över hela Mellanöstern kommer det alltid att finnas fiender som måste bekämpas och allierade som måste försvaras
Även för krigströtta presidenter.
Aron Lund har skrivit böcker om Syrien och är tidigare medarbetare på ledarredaktionen