Nu har USA börjat bomba jihadistiska grupper i Syrien, efter att i en och en halv månad ha attackerat den så kallade Islamiska staten i Irak. Men det är inte bara USA – president Barack Obama, som för sex år sedan valdes på ett antikrigsbudskap, har vägrat genomföra bombräderna på egen hand. Tvärtom har litet steg i hans plan för att kontra Islamiska statens utbredning i den irakisk-syriska krigszonen har syftat till att dra in mer eller mindre motvilliga allierade i en bred koalition.
Resultatet har varit blandat.
I Irak har den bräckliga, shialedda centralregeringen i Bagdad ställt upp bakom USA, liksom kurdernas styrkor i norr. Men amerikanerna har ännu inte lyckats locka med sig särskilt starka grupper inom den förfördelade sunnitisk-arabiska minoritet som Islamiska staten rekryterar från.
I Syrien är läget ännu knepigare. USA vägrar samarbeta med president Bashar el-Assads styrkor, dels för att Obama i tre år har krävt presidentens avgång, men också för att amerikanerna är väl medvetna om hur ett sådant samarbete skulle uppfattas. USA har svårt nog ändå att hitta allierade inom Syriens kaotiska, islamistdominerade rebellrörelse. Varje närmande till rebellernas huvudfiende, Assad, skulle omedelbart stöta nya anhängare i famnen på Islamiska staten.
Internationellt är läget nästan lika knepigt. Saudiarabien, Qatar, Förenade arabemiraten, Bahrein och Jordanien deltog allihop i måndagens attacker. Men dessa konservativa sunnitiska monarkier verkar också betrakta Assad och hans iranska och shiitiska allierade som en mer omedelbar fiende än Islamiska staten, och alla hyser de en liten men högljudd minoritet medborgare som lovprisar jihadisternas kamp mot såväl Assad och Iran som USA.
En annan amerikansk allierad har undanbett sig medverkan. Turkiet, vars Nato-baser längs den långa syriska nordgränsen borde ha varit en självklar utgångspunkt för militärinterventionen, vägrar ställa upp. En orsak tycks ha varit att Turkiet föredrog att förhandla loss de turkiska diplomater som tagits som gisslan av jihadisterna. En annan är just den långa gränsen: Turkiet vill inte bli måltavla för Islamiska staten, och oroar sig redan över den lilla men växande ström av turkiska medborgare som slutit sig till striderna i Syrien och Irak.
Ironiskt nog är det Iran och Assadregimen som verkar mest entusiastiska över det amerikanska angreppet, trots att de naturligtvis måste protestera pro forma.
Det är en besvärlig sits Obama har hamnat i. Det är inte svårt att förstå varför han så envist försöker samla regionala allierade, så att USA inte lämnas ensamt ansvarigt om kriget går snett. Men än så länge är detta ingen "de villigas koalition", som det hette när företrädaren George W. Bush skulle angripa Irak, utan snarare en koalition av de tvehågsna, skeptiska och misstänksamma.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.