Drygt två år efter den så kallade Islamiska statens intåg förklarade Iraks premiärminister Haider al-Abadi att klockan var slagen. Sedan dess har hans armé och dess allierade ryckt fram mot staden från flera riktningar, stödda av amerikanskt och annat bombflyg.
Pressen fylls samtidigt av rapporter om uppror inne i Mosul, splittringar i Islamiska staten, tusentals flyende jihadister med mera i samma genre. Det mesta av detta är naturligtvis psykologisk krigföring och desinformation från amerikanska och irakiska myndigheter, men det hamnar i spalterna ändå. Risken är därför att verklighetens jihadistarmé visar sig segare än nyhetsrapporteringens.
Att extremistgruppen förr eller senare kommer att förlora Mosul har dock hela tiden framstått som en självklarhet. Inte ens i sina starkaste stunder i slutet av 2014 kunde Islamiska staten ställa upp mer än kanske trettio, fyrtio tusen man för att försvara ett område som på den tiden sträckte sig från Libanons gräns till Iran.
Det får visserligen vår egen armé att blekna i jämförelse, men olyckligtvis för jihadisterna låg ribban högre än så. Till deras motståndare hör nämligen inte bara de 35 svenska soldater (som till Islamiska statens förskräckelse är på väg att få förstärkning av lika många till) utan även regeringsarméerna i Irak och Syrien, flera olika kurdiska grupper och en mängd rivaliserande miliser i Syrien, inalles flera hundratusen man under vapen. Därtill specialstyrkor från Iran, Turkiet, Ryssland och USA, och närmare ett dussin flygvapen anförda av världens mäktigaste, det amerikanska.
Det har helt enkelt sina sidor att förklara krig mot hela världen på en gång. Det enda gruppen lyckats uppnå med denna vansinnesstrategi är att störta Iraks sunniarabiska områden i fördärvet och skingra all internationell sympati som annars kunde ha väckts av åsynen av brinnande städer och flyende barnfamiljer.
Offensiven mot Mosul har dock sina egna svagheter. Angreppet beordrades innan någon trovärdig lokal styrka hunnit byggas upp för att ersätta Islamiska staten, och för närvarande tävlar alla möjliga pretendenter om rollen.
USA och Bagdadregeringen är inte omedvetna om problemet, men menar sig inte ha tid att vänta hur länge som helst. Man tager vad man haver, och vad man just nu haver är en nästan hopplöst splittrad koalition av kurdiska, shia-arabiska och andra styrkor, inklusive en liten turkisk truppenhet som den irakiska regeringen snarast ser som en invasionsstyrka. Risken är stor att de ryker ihop med varandra efter, eller till och med före, att Islamiska staten visats på porten.
Mest graverande är dock bristen på förberedelser för den humanitära kris som lär följa offensiven i spåren. FN uppskattar att 200 000 (i värsta fall 700 000) kan tvingas fly inom bara några veckor. Hittills har alla dessa stater tillsammans lyckats skaka fram tältplatser för 60 000 – och det kan inte beskrivas som annat än ynkligt.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen