Han syftade på de många intressen och konflikter som en jemenitisk ledare ständigt tvingades jonglera. Där fanns tungt beväpnade klaner och religiösa ledare, en uppsjö politiska partier, separatister, islamistgerillor, och kuppsugna militärer. För att inte tala om hur utländska stater ständigt lade sig i Jemens inre förhållanden.
Saleh styrde det dåvarande Nordjemen från 1978 och det förenade Jemen från 1990, utan att egentligen utveckla landet politiskt eller ekonomiskt. Politiken förblev en röra, ett virrvarr av fraktioner som kivades med varandra.
Men på toppen tronade Saleh själv, ormdansaren som instinktivt anade när han skulle ta ett steg framåt eller två bakåt, vända på stället och göra en politisk piruett, eller stampa hårt med klacken. Han var en enastående skicklig maktspelare, som år efter år lyckades dansa på de där ormarna, medan de högg vilt mot varandra, utan att någonsin själv bli biten.
Hans tur verkade ta slut våren 2011. Oljetillgångarna hade sinat i flera år och Saleh kunde inte längre betala alla de mutor som smorde den jemenitiska maktapparaten.
Under tiden rusade matpriserna i höjden – det var inte ens hans fel, utan världsmarknadens. Och så kom den arabiska våren, en liten frihetsgnista från Tunisien som stack krutdurken i brand.
Saleh försökte först skjuta sig ur krisen, sedan förhandla, men var till sist nära att stryka med i ett bombattentat. Då skrev han under ett avtal om att lämna makten, som han sedan förhalade så länge det gick. Inte förrän våren 2012 lämnade han makten åt sin vicepresident Abd-Rabbo Mansour Hadi.
Men han hade inte varit Ali Abdullah Saleh om han därmed låtit sig nöja. Offentligt intog expresidenten nu en utstuderat likgiltig attityd till allt vad jemenitisk politik hette efter sin avgång, men bakom kulisserna drog han i tusen trådar. Salehs familj slogs med näbbar och klor för att behålla kontrollen över olika militära elitstyrkor, och han vägrade ge upp posten som ordförande för landets styrande parti.
Under sommaren och hösten 2014 ingick Saleh en diskret allians med houthigerillan, en islamiströrelse från norra Jemen som dittills varit hans ärkefiender. Salehs anhängare underlättade houthiernas framfart och såg till att de lyckades erövra huvudstaden Sanaa, driva Hadi på flykt och tåga vidare söderut. Läget blev till sist så allvarligt att Saudiarabien och andra länder den 25 mars inledde flygangrepp mot houthierna.
Nu råder fullt krig. Men Saleh har fortfarande ögonen på målet, den för tillfället tomma presidentposten, och han dansar fortfarande skickligare än någon annan över Jemens väsande giftormar.
Bli inte förvånad om denne mästerlige intrigmakare inom några år har återtagit makten – i vad som vid det laget återstår av ett land som en gång hette Jemen.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Han har i år kommit ut med boken "Syrien brinner".