– Jag har sett två eller tre flygattacker här, säger Ali Aouni och gestikulerar mot himlen.
Som ledare för en liten grupp kurdiska soldater norr om Mosul är han en av de ansvariga för att hålla den så kallade Islamiska staten ute ur irakiska Kurdistan. Sedan den 7 augusti är Ali Aouni och hans män inte längre ensamma vid fronten. USA flyger attackuppdrag mot Islamiska staten från hangarfartyg i Persiska viken.
– Vi har en sambandscentral där både irakier och amerikaner ingår. Ibland ringer vi dem och ber om hjälp, men det leder sällan till något. Vi ger dem information, de tar besluten.
Jag mötte Ali Aouni i slutet av augusti, när USA:s flygattacker just hade inletts. Nu har USA bombat i Irak i mer än två månader och för tre veckor sedan utsträcktes attackerna även till Syrien.
Ändå fortsätter Islamiska staten att avancera kring staden Kobane i norra Syrien och i Hit och Ramadi i västra Irak. Hur är det möjligt, frågar sig många. USA:s hyperavancerade flygvapen kan ju nå vilket mål som helst, var som helst, så varför verkar det inte göra någon skillnad nu? Vill Obama i själva verket inte besegra Islamiska staten?
Men så enkelt är det inte att vinna ett inbördeskrig från luften. Det räcker att titta några år tillbaka i den irakiska krigskalendern för att få bevis för det. Under den åtta år långa ockupationen av Irak, 2003-2011, åtnjöt USA inte bara totalt luftherravälde. Den amerikanska krigsmakten hade också flera hundratusen soldater, agenter och allierade på marken som kunde övervaka fientliga trupprörelser och peka ut mål inför bombattackerna.
Trots denna väldiga övermakt lyckades USA inte hindra Islamiska statens föregångare, al-Qaida i Irak, från att erövra kvarter, byar och ibland även stora städer. Det tog åratal av blodiga strider innan USA och de allierade styrkorna i Irak lyckats driva al-Qaida på reträtt, och detta först efter att motståndet börjat splittras inbördes av skäl som hade ganska lite med USA:s flygvapen att göra.
I dagens Irak är förutsättningarna betydligt sämre. I Syrien är de rent usla. USA har visserligen tillgång till flygfält kring Bagdad och i irakiska Kurdistan, men de flesta attacker utgår från ett hangarfartyg i Persiska viken med det paradoxalt passande namnet U.S.S. George Bush – och därifrån är det en lång resa upp till exempelvis Kobane vid den syrisk-turkiska gränsen.
Nog spelar de amerikanska flygräderna roll. Men det är till syvende og sidst marktrupper som kommer att avgöra slagen, och i Syrien har USA haft svårt att hitta rebellgrupper som man litar tillräckligt på.
– För ögonblicket har vi ingen samarbetsvillig, kapabel och effektiv partner i Syrien, förklarade nyligen Pentagontalespersonen John Kirby.
– Det är ett faktum.
I Irak finns däremot gamla allierade, i form av den irakiska regeringsarmén och kurderna i norra Irak. Och nu är det dem det hänger på. För visst planerar Obama att driva tillbaka Islamiska staten – men det är Ali Aouni och hans män som kommer att behöva göra jobbet på marken.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.