Samtidigt har strider rasat i de nordvästra bergsområdena, på slätterna i Hamaområdet, och i den belägrade Ghouta-regionen öster om Damaskus.
Det eldupphör som tvingades fram av Ryssland och USA i slutet av februari, och som en tid därefter verkligen minskade våldet, har börjat bryta samman.
Fredssamtalen i Genève gick snabbt samma öde till mötes. I mitten av april drog sig oppositionsdelegationen ur samtalen.
USA:s utrikesminister John Kerry, som varnat för att läget håller på att röra sig bortom kontroll, har nu till sist slutit ett avtal med sin ryske kollega Sergej Lavrov om att upprätta en ny mekanism för att övervaka eldupphöret. En gemensam samarbetscentral ska skapas, där amerikanska och ryska tjänstemän sitter sida vid sida för att koordinera påtryckningar på parterna.
– Jag tror det blir mycket mer effektivt vad gäller det dagliga utbytet av information, uppskattningar och dagliga svarsåtgärder, förklarade Lavrov vid en presskonferens på tisdagen
Det är möjligt. Frågan är hur långt det räcker. Det syriska eldupphöret har inneburit en lättnad för civilbefolkningen och givit ett litet andrum för politiska samtal, men att vapnen tystnar gör i sig inget för att stoppa den politiska eldsvådan i Syrien.
Varken Kerry eller Lavrov verkar ha god kontroll över sina allierade. Assadregeringen är utmattad av kriget,och den stödjer sig på ett dysfunktionellt nätverk av miliser. Den får dessutom stöd från Iran, vars agenda bara delvis sammanfaller med Rysslands.
USA:s inflytande tycks ännu mer begränsat. Inte bara för att rebellrörelsen är splittrad och full av extremistgrupper, utan för att amerikanernas allierade drar åt olika håll: Turkiet, Saudiarabien, Jordanien, och så vidare.
Ett mer grundläggande problem är att Washington och Moskva inte är överens om de allra viktigaste frågorna. Det finns en gräns för hur nära de två staterna kan samarbeta, när den ena försöker bli av med Bashar el-Assad och den andra försöker rädda honom kvar. I längden måste den ena eller andra sidan ge med sig.
Hittills har det hela tiden varit USA som, under högljudda bedyranden om motsatsen, har närmat sig den ryska politiken. Konfliktens grunder låter sig nämligen icke kringgås: Ryssland har en allierad som man är beredd att stödja ända in i kaklet, medan USA fortfarande efter fem år inte har lyckats vaska fram en trovärdig alternativ regim.
Att amerikanerna inte egentligen vill störta Assad militärt gör att de inte har några egentliga alternativ till ett samarbete med Ryssland, hur mycket det än undergräver deras intressen. Och det gör i sin tur att USA:s Syrienpolitik sakta men säkert sugs in i den ryska problemformuleringen.
För bara ett halvår sedan värjde sig amerikanerna ilsket mot alla anklagelser om samarbete med den ryska interventionsstyrkan i Syrien. Nu tar de själva initiativ till det.
Aron Lund är tidigare medarbetare på ledarredaktionen och författare till böcker om Syrien och kriget där.