Det blir andra gången någonsin som president Bashar al-Assads regering möter oppositionen i direkta förhandlingar, efter ett tvåårigt uppehåll. De så kallade Geneve II-samtalen i januari och februari 2014 nådde inga resultat.
Formellt är det den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura som leder förhandlingarna, men startskottet kom i Wien den 14 november. Då samlades länder som USA, Ryssland, Saudiarabien, Turkiet och – för första gången – Iran för att diskutera den syriska konflikt de allihop är inblandade i. Enighet mellan de regionala makterna har visat sig vara en förutsättning för diplomatiska framsteg i Syrien.
Men internationell splittring är bara ett av problemen. Regeringsdelegationen i de kommande Genève III-samtalen lär ledas av Assads utrikesminister Walid al-Moallem, men vem som ska representera oppositionen är en svårare fråga. Det är ju en mängd olika grupper som slåss mot Assads armé. Vissa framsteg gjordes vid en oppositionskonferens i Riyadh för tre veckor sedan, där man valde en kommitté ledd av Syriens avhoppade premiärminister Riad el-Hedjab, som snart ska utse en förhandlingsdelegation. Under Genève II-samtalen 2014 vägrade den väpnade oppositionen delta, men nu har flera rebellgrupper ställt sig bakom Hedjabs kommitté. Det är ett gott tecken.
Ändå saknades flera tunga namn vid Riyadhkonferensen. Vissa av dem varken vill eller bör bjudas in till samtal, exempelvis Islamiska staten och al-Qaida. Men även den viktigaste kurdiska rörelsen i Syrien hölls borta från samtalen – den är nämligen knuten till PKK och har en diskret pakt med Assad. Turkiet och de viktigaste arabiska rebellgrupperna sparkade bakut så snart saken kom på tal. Att placera bittra fiender på samma sida av förhandlingsbordet låter sig naturligtvis inte göras, men samtidigt är det omöjligt att tänka sig en lösning i Syrien utan kurdiskt deltagande.
Men det får kanske bli en senare fråga. Det finns mycket annat att oroa sig för inför den 25 januari.
På dagordningen för Genève III-mötet står förhandlingar om en vapenvila inom ett halvår och fria val till sommaren 2017. En vapenvila vore utmärkt, även om det blir mycket svårt – men vem tror på allvar att det går att hålla val i Syrien? Landet är härjat av krig, delat mellan diktatorer, islamister och krigsherrar, hälften av invånarna har fördrivits från sina hem, en femtedel har flytt utomlands. Hur ska Assad, PKK och islamiska fundamentalister kunna kampanja i varandras områden?
Genève III-samtalens stora svaghet är kanske inte alls att de olika sidorna är splittrade, utan att man förhandlar om fel sak: en omöjlig maktdelning inom en centralregering som bara kontrollerar halva Syrien. Redan i dag är landet i praktiken delat mellan totalitära rörelser som kräver all makt och eliminerar alla rivaler. Kanske är det detta man måste utgå från, om det ska bli någon vapenvila – alltså att snarare försöka avgöra vem ska få styra vilken del av Syrien.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Författare till böckerna Drömmen om Damaskus och Syrien brinner.