Egypten håller parlamentsval nu igen, för tredje gången sedan 2010. Väljarintresset verkar svagt. Det blir lätt så när man har en statskupp vartannat år.
Först avlägsnades president Hosni Mubarak av sin generalstab, i samband med den arabiska våren 2011. Sen följde ett par röriga år, under vilka Muslimska brödraskapets Mohammed Morsi valdes till ny president. Sommaren 2013 avsattes också han av militären. Sedan dess har Egypten styrts av förre försvarsministern Abdelfattah el-Sisi, som i maj 2014 lät sig väljas till president med 93 procent av rösterna.
Sisi har lanserat sig som nationens räddare, en brett grinande paraduniformerad patriot i solglasögon – man känner igen typen från Latinamerikas sjuttiotal – men han har ingen lösning på landets många problem. Ekonomin fortsätter att rossla ihåligt, oron skrämmer bort turister och under ytan kokar både politiska och sociala spänningar.
Presidenten är av allt att döma rätt populär fortfarande, men anhängarleden börjar glesna och propagandan känns mer ansträngd. Då hårdnar läget. Steg för steg har man skärpt repressionen, likriktat medierna och fängslat dissidenter – många har också dömts till döden. Det politiska liv som flammade upp i Egypten under våren 2011 är i dag i stort sett utslocknat och den forne diktatorn Mubarak framstår i en jämförelse som rena liberalen.
Det är svårt att se hur det politiska läget ska kunna stabiliseras, så länge det inte finns någon fredligt sätt på vilket Brödraskapets många miljoner anhängare kan göra sin röst hörd. Sisi har drivit den reformistiska flygeln av Egyptens religiösa aktiviströrelser under jorden, vilket lämnar fältet öppet för militanta extremister som Islamiska statens gren på Sinaihalvön. Enligt en ny rapport av de egyptiska skribenterna Mokhtar Awad och Mostafa Hashem dör nu i snitt en polis eller soldat varje dag, och till det ska läggas islamistiska upprorsmän och civila. Läget är långt värre än under nittiotalets islamistuppror.
Samtidigt är Egypten ett stort land, det största i hela Medelhavsregionen, med över 80 miljoner invånare. Det kan ske väldigt mycket elände ute i provinserna utan att det märks för de flesta invånare, eller för den delen utländska besökare. Men har vi råd att bortse från trenden? Om Sisi inte lyckas vända kurs ser framtiden skräckinjagande ut – ett statssammanbrott i Egypten skulle få dagens Syrienkonflikt att framstå som en västanfläkt.
På dessa problem rår inga parlamentsval, i alla fall inte under de ofria former som råder under Sisi. De grundläggande problemen är och förblir desamma: Egyptens ekonomiska kräftgång och Sisiregimens ovilja, eller oförmåga, att fredligt samexistera med sin islamistiska opposition.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.