Den frågan har ställts sedan konflikten utbröt våren 2011. Den är lika svår att besvara nu som då, ty allt beror förstås på hur man definierar "vinna". Kanske också på hur man definierar "Syrien".
Landet är redan delat i flera enklaver. Ingen stridande part verkar stark nog att krossa de andra och ta över hela Syrien, oavsett hur mycket våld som används. Alltså handlar det inte längre om vem som ska härska över en sammanhållen nation, utan om vem som kan kapa åt sig de saftigaste bitarna.
Antagligen blir det Assad. Han har hela tiden hållit ett stadigt grepp om landets tätbefolkade och ekonomiskt produktiva delar. Med Ryssland och Iran i ryggen skulle han kunna expandera ytterligare. Men statsmakten är ekonomiskt urlakad och presidenten själv är en extremt polariserande figur. Våldet lär fortsätta i någon skala, oavsett hur långt hans arméer rycker fram.
Å andra sidan finns det inga realistiska alternativ – ingen centralregering som kan styra hela eller ens halva landet, utom just Assads.
Den enda av hans motståndare som har uppvisat en förmåga att förvalta territorium i stor skala är den så kallade Islamiska staten. Det finns naturligtvis ingen chans att den gruppen, som förklarat krig mot hela världen, kommer att tillåtas marschera in i Damaskus.
Den övriga oppositionen innehåller gott om demokratiskt sinnade dissidenter, varav en del säkert skulle vara utmärkta ledare för Syrien, men de har tyvärr inget att säga till om på fältet. I stället är det olika islamistmiliser som har överhanden. En sådan skulle förstås också kunna upprätta en regering av något slag, antingen bättre eller sämre än Assads – men nu finns det inte en islamistmilis, utan flera dussin. Och då blir det ingen regering.
De kurdiska styrkorna i norra Syrien, slutligen, är mycket välorganiserade och har goda relationer till både USA och Ryssland. Men de visar klokt nog inget intresse för att styra hela landet.
Ett bräckligt eldupphör råder för ögonblicket mellan Assad, kurderna och de mer sansade sunnitiska rebellgrupperna. Om detta relativa lugn består är det tänkt att mynna ut i fredsförhandlingar i Genève om ungefär en vecka. Problemet är att ingen sida verkar särskilt intresserad av att kompromissa, och att det egentligen inte finns mycket att kompromissa om så länge Assad insisterar på att förbli enväldig härskare.
Med tiden är det därför mest sannolikt att förhandlingarna antingen bryter samman, eller utvecklas till ett sätt att ge internationell godkännandestämpel till den situation som redan håller på att växa fram: ett inbördes uppstyckat Syrien, men ett där Assad har den viktigaste delen och motståndarna har trängts ut i periferin. Hur hållbart det nu är.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen. Författare till böckerna Drömmen om Damaskus och Syrien brinner.