Jag äter lunch med några kollegor i norra England när den stundande folkomröstningen om EU kommer på tal:
– Jag känner inte speciellt starkt för EU, säger den ena kollegan. Jag tänker rösta för att stanna därför att jag inte vill betala för en omställning till något nytt som varken kommer vara speciellt annorlunda eller speciellt mycket bättre.
– Nej, att lämna lär inte göra så stor skillnad, säger den andre. För om vi vill kasta ut EU-migranter måste vi ta tillbaka en miljon diabetiker från Spanien vilket kommer att ruinera sjukvården. Det kommer inte hända. I Spanien får de åtminstone vitamin D.
– Det finns bara en sak som skulle få mig att rösta för att gå ur, säger den tredje. Det är om alla lovar att vi aldrig behöver prata om det här någonsin igen.
Den sarkastiska tonen är ett bra mått på vad de som vill att Storbritannien ska stanna i EU har att möta. Även bland de väljare som kan tänka sig att stanna är entusiasmen för EU-medlemskapet nästan obefintlig. I den senaste Eurobarometern, EU:s attitydundersökning, känner sig 52 procent av britterna som EU-medborgare, vilket är under snittet på 64 procent. I Sverige är motsvarande siffra 72 procent och då är Sverige knappast ett land fullt av EU-fantaster.
Ja-sidan har hittills inte kunnat mobilisera fullt ut eftersom den väntat på utfallet av premiärministern David Camerons omförhandlingar med EU om medlemskapet. Bland annat vill Cameron kunna begränsa "EU-migranters" – ett begrepp som i Storbritannien syftar på exempelvis polska hantverkare och byggnadsarbetare - rätt till bidrag när de jobbar.
Resultatet av omförhandlingarna blev något urvattnat. Mest är det en ordlek för att tillfredsställa EU, dess medlemsländer och EU-skeptikerna inom Camerons parti.
Ändå är det denna färglösa uppgörelse som Cameron nu har som vapen i en strid där de flesta inte riktigt bryr sig. Det finns de som bryr sig väldigt mycket, framför allt bland dem som vill lämna EU. Men de kommer ändå inte att gå att övertyga.
Jasidan har också tagit till skrämseltaktik. Men att hota med att den finansiella sektorn, som knappast åtnjuter något känslomässigt stöd bland väljare, kommer att lämna landet kan snarare ha motsatt effekt.
Problemet är att det just nu är en synnerligen dålig tid att skapa entusiasm för EU. Medan Cameron försöker peta i detaljerna kring Storbritanniens medlemskap befinner sig EU i en existentiell kris
På ett sätt befinner sig britterna redan utanför EU. Storbritannien har i stort stått vid sidan om både euro- och flyktingkrisen. Bidrag till "EU-migranter" som jobbar är närmast en icke-fråga i ett EU som frågar sig hur vi ska hantera hundratusentals människor på flykt.
Om Storbritannien verkligen vill vara med i EU är det dags att lyfta blicken från naveln, vara med och omforma hela EU och sedan skapa entusiasm för samarbetet på vår kontinent.
Det går inte att sälja EU med hot om en emigrerande banksektor och lite D-vitamin.
Clara Sandelind är fil dr i statsvetenskap och verksam vid University of Huddersfield i Storbritannien.