Det anser nationalekonomen Joakim Ruist, som – i SvD 8/9 – pläderar för avskaffandet av FN:s flyktingkonvention. Han menar att dagens ojämna fördelning av flyktingmottagande länder emellan beror på att flyktingarna själva kan välja vilket land de vill söka asyl i. Hade länderna i stället kontroll över vilka som kom, skulle det bli en jämnare fördelning och vi skulle möjligen bli mer generösa. Detta är en märklig beskrivning av verkligheten.
Med dagens system är det just staterna som har kontrollen och flyktingarna som saknar den. Genom att exempelvis neka visum till asylsökande, kräva id-handlingar för inresa till landet, straffbelägga transportföretag som transporterar personer utan giltiga resehandlingar och försämra möjligheten att få asyl, kan ett land minska antalet asylsökande rejält.
Det är denna kontroll som gör att Europa tar emot relativt få flyktingar jämfört med grannländerna till konfliktområden. Hade flyktingar kunnat välja asylland hade fördelningen globalt sett förändrats radikalt. 16 000 syriska flyktingar hade inte varit strandsatta i öknen vid Jordaniens gräns.
Dagens asylsystem präglas i stället av en enorm snedfördelning i maktförhållandet mellan stater och flyktingar. Ett system där stater kan välja vilka de ska ge skydd åt skulle enbart spä på detta. Redan nu ses flyktingar som en passiv massa, några som borde vara nöjda bara de kan få skydd någonstans, varsomhelst.
Själva asylrätten baseras dock, som Ruist påpekar, på tanken om de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter har människor för att vår frihet ska garanteras. Skydd av flyktingar måste därför innefatta möjligheten att leva som en fri individ.
Ett stort frågetecken i Ruists modell är var flyktingarna som Sverige ska välja bland kommer att befinna sig. Jag antar att svaret inte är i en krigszon, så något land måste ändå ta på sig ansvaret att hysa alla flyktingar på någon slags uppsamlingsplats. Låt oss anta att detta är realistiskt. Då måste flyktingar snällt stanna kvar i dessa läger tills ett land har välviljan att ta emot dem.
Vi vet hur det är att leva i sådana flyktingläger. Det finns oftast ingen möjlighet att arbeta. Knappt möjlighet för barn att gå i skola.
Flyktingläger är inte platser där människor kan vara fria, där de kan skaffa sig drömmar och genom egen förmåga förverkliga dessa. Det går kanske att hålla sig vid liv, men inte att leva. Ett avskaffande av asylrätten kommer att döma många fler till en sådan meningslös och ofri tillvaro.
Dessutom handlar flyktingmottagande även om att underlätta för flyktingen att integreras och bygga ett nytt liv. Flyktingen själv vet bättre om saker som språk, kontaktnät och arbetsmarknad passar henne eller honom bättre i ett visst land. Ett helt fritt val är kanske varken möjligt eller nödvändigt, men flyktingen själv bör till viss del kunna avgöra var han eller hon lättast kommer att kunna integreras.
Clara Sandelind
fil dr i statsvetenskap och verksam vid universitetet i Huddersfield i Storbritannien