Vad skönt det hade varit att slippa det. Att bara kunna säga att jag är jude utan att genast behöva bortförklara det.
När London nyligen valde Labourpolitikern Sadiq Khan till borgmästare beskrevs det ofta med att London nu styrs av en moderat muslim. Det räcker inte med bara muslim. Det måste tilläggas att han inte är någon extremist, att han minsann röstade för homoäktenskap. Vad skönt det hade varit om Khan bara kunde få vara muslim, utan att vi genast försöker tona ner det.
Europa är världens mest sekulära kontinent, och Sverige intar en extremposition. Inte nog med att vi gärna separerar religion och politik, vi hyser ofta en stor skepsis mot religion.
I en undersökning uppger 81 procent av svenskarna att de tycker att religion leder till ökad intolerans och hindrar social utveckling. Ofta hör man att utan religion hade inga krig eller hemskheter funnits.
Nu möts Sverige och Europa av en invandring som till betydande del består av människor som har en starkare religiös identitet. För att kunna samexistera måste sekularismen – separationen av stat, politik och religion – respekteras. Men toleransen gentemot religion måste också öka.
Som religionsvetaren David Thurfjell framhåller är svenskar i hög utsträckning troende, men de tror inte på Gud. Hälften av alla svenskar tror på någon slags ande eller livskraft, vilket är den näst högsta siffran i Europa. Och det trots att vi är de mest religionsskeptiska.
Här premieras en viss sorts andlighet framför en annan. Den tro som inte hänger ihop med en historisk identitet eller en auktoritet ses som självvald och därmed mer rationell och ofarlig. Mest rationell är dock ateisten, frigjord trons blindkavle, men som strider för rätten att hålla skolavslutningar i kyrkan och slaviskt firar Kristi födelse varje år.
Synen på religion som källan till allt ont är ohistorisk och avpolitiserar mänskliga konflikter. Det är bara religiösa fundamentalister och de religionsfientliga som tolkar Bibeln eller Koranen bokstavstroget som anser att det bara finns en väg att vandra för muslimen, juden eller den kristne.
Så är det naturligtvis inte, och det som driver konflikter är maktspel och politik, inte andlighet. Ett talande exempel är de två brittiska jihadisterna Yusuf Sarwar och Mohammed Ahmed, som innan de reste från Birmingham till Syrien hann beställa två nybörjarböcker i islam.
Det finns inget inneboende i islam eller andra religioner som tvingar anhängare att bete sig på det ena eller andra sättet. Många svenskar beundrar till exempel den fridfulla buddhismen. Detta trots att buddhistiska nationalister etniskt rensar Burma från den muslimska minoriteten Rohingyas.
Religion blir vad man gör det till och för många bidrar religion till att svara på två av livets mest fundamentala frågor: vem är jag och vad är meningen med livet? Vi måste respektera att det finns många olika svar på de frågorna.
Clara Sandelind är fil dr i statsvetenskap vid University of Huddersfield och fristående krönikör.