Det internationella samfundets strategi för att besegra Islamiska Staten fungerar ej. Inte för att det saknas medel, utan ork och vilja.
USA:s grundläggande misstag, att efter invasionen 2003 upplösa den irakiska militärapparaten, har fått stora och dödliga konsekvenser. Identitets- och maktlösa sökte sig de irakiska militärerna en ny uppgift samtidigt som det skapades ett enormt säkerhetsvakuum som endast på ytan motverkades av den amerikanska och internationella ockupationsstyrkan. Då Barack Obama av politiska, inte militära, skäl beslöt sig för att den amerikanska militären skulle dras tillbaka visade det sig att kejsaren inte bara var naken – han blev snabbt flådd.
Den så kallade Islamiska Statens snabba framfart och militärstrategiska framgångar är ett tydligt bevis på detta. Motvilligt har USA sett sig tvunget att åter vända blickarna mot Irak. I dag använder väst sig av riktade, men högst begränsade, taktiska flyganfall mot terrorgruppen. Dessutom stödjer man lokala markstridskrafter som kurdiska peshmerga och olika syriska grupper med så kallade “konsulter", soldater som utbildar och i vissa fall leder striderna på marken. Den svenska regeringen har inte vågat ta sitt internationella ansvar utan bidrar endast med en begränsad utbildningsinsats.
Kampen mot IS kompliceras av situationen i Syrien. De stora flyktingströmmarna från landet visar att Bashar al-Assad är en större militärstrategisk utmaning än IS. Lägg till detta att USA:s nära partner Turkiet i dag genomför massiva insatser, såväl från luften som på marken, mot USA:s främsta markstridspartner kurderna. För att få Turkiets stöd att bekämpa IS har USA gått med på att låta Turkiet bekämpa sina egna allierade. Det är ett nollsummespel.
Nyckeln till ett ökat och aktivt europeiskt ansvarstagande bortom att värna asylrätten är ett amerikanskt ledarskap. Västvärlden vill inte medverka till att säkra diktatorn Bashar al-Assads styre och på så vis stabilisera situationen – men ingen vågar heller medverka till hans fall. Konsekvenserna av ytterligare ett maktvakuum i regionen är svåra att överblicka.
Därmed har man också lämnat walkover till Ryssland, som de senaste veckorna sänt både markstridskrafter och mekaniserade enheter till Syrien. Vladimir Putin är på väg att engagera sitt land i två helt olika militära konfliktzoner, krypskytteinvasionen av Ukraina och sin strategiska partner Syrien. För Ryssland handlar det mer om att stabilisera och säkra den syriske diktatorns makt, än att bekämpa IS.
Frågan är om de politiska ledarna i Europa har förmågan att koppla ihop den massiva flyktingströmmen från främst Syrien med migrationens grundorsak. Ty det skulle kräva en konsekvens. Det finns i dag ingenting som tyder på att Europa har vare sig förmågan eller viljan att ta ett militärt ansvar vare sig i Irak eller Syrien i form av en internationell fredsframtvingande styrka, det som på engelska brukar kallas för “boots on the ground". Insatserna i Irak och Afghanistan avskräcker. Det är dock vad som behövs.
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.