Inte sällan tenderar det ena intresseområdet att utmana det andra i ett evigt envig om jobb, nationell prestige och mer eller mindre reella säkerhetspolitiska hänsynstaganden. Eller, vilket inte är ovanligt i Sveriges fall, rent önsketänkande.
Endast ett par dagar efter att Försvarsberedningen lagt sin försvarspolitiska rapport faller en av grundstenarna för den svenska säkerhets- och industripolitiken som en fura. Schweiz kommer inte att vara utvecklingspartner för JAS E.
Ekot är så pass öronbedövande att det fortfarande verkar råda politisk chock och förnekelse. Försvarsminister Karin Enström (M) säger att läget måste analyseras. Som Expressens politiska kommentator Niklas Svensson skrev på Twitter söndagen efter: “God dag, yxskaft”. Försvarsministern verkar leva i en parallellvärld där det säkert ordnar sig. På något vis. Med någon. Någon gång. Kanske.
Det mumlas lite om att Brasilien kanske skulle kunna rädda oss, men ingen vet, ingen kan lova något, men många hoppas. Hoppet är som bekant det sista som lämnar en svensk försvarsminister.
Det är helt enkelt inte realistiskt att tro att JAS E under rådande omständigheter skulle börja levereras till Sverige om fyra år. Den salva som det schweiziska folket avlossat mot E-modellen är livshotande. 23 miljarder saknas i en beställning i hundramiljardersklassen, som även för svensk del är långtifrån finansierad fullt ut.
Miljöpartiet är överförtjust för att det schweiziska folket har gett partiets ursäkt till försvarspolitik någon form av nationell relevans, och agerar som ett skadeglatt barn. “Titta, jag kunde inte knyta mina egna skosnören men jag är glad att dina skor gav dig skoskav i alla fall, hihihi!”. De svenska jobben som riskeras i och med detta är för dem inte ens en sekundär fråga.
Regeringen har i år tvingats hantera två svåra situationer rörande stora materielbeställningar.
Den första infekterade händelsen var när Försvarets materielverk efter sju sorger och åtta bedrövelser kände sig nödgade att göra en raid på Kockums lokaler i Malmö för att, enligt Dagens Nyheter, säkra det heligaste av det heliga med svensk ubåtsförmåga: stirlingmotorn som till och med gett den amerikanska ubåtsmakten mindervärdeskomplex.Tyska ThyssenKrupp hade alldeles för länge tagit den svenska ubåtsmakten som gisslan. Det borde ha gjorts betydligt tidigare.
Och nu Schweiz och Jas. I det första fallet visade regeringen och staten handlingskraft. I den andra situationen är man tillsynes helt maktlös.
Gemensamt för båda fallen är dock att denna och tidigare regeringar kraftigt underskattat de politiska riskerna med att förlita sig på andra samtidigt som man hävdar självständighet och neutralitet. Det går inte att både baka kakan och ha kvar ingredienserna i skafferiet.
Och på tal om Karthago: ett av de bästa försäljningsknepen för JAS E hade givetvis varit om Sverige gick med i Nato. Då hade kanske försvarspolitik kunnat styra industripolitiken och inte tvärtom.
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent inriktad på försvars- och säkerhetspolitik