Ska vi oroa oss för krig i Finland? Det var rubriken på en artikel från finska YLE i början av augusti.
Några dagar tidigare hade försvarsministern Jussi Niinistö från Sannfinländarna öppet sagt att Finland är berett på att Åland ockuperas av främmande makt, det vill säga Ryssland. Försvarsministern pekade ut ett scenario likt det på Krim där soldater utan nationalitetsbeteckning plötsligt dök upp och tog över. Det bör dock tas som ett politiskt utspel, då den finska försvarsmakten inte inlett några nya förberedelser med anledning av vad Niinistö kallar för en försämring av säkerhetsläget i Östersjöområdet. Något motsägelsefullt menade Niinistö dessutom att han inte ser en ökad risk för militär konflikt.
Värt att nämna i sammanhanget är att även om Ryssland erkänt demilitariseringen av Åland i fredstid, erkänner inte Ryssland den allmänna neutraliteten för ön. Det är regeringen i Helsingfors givetvis fullt medveten om.
Ålands utsatthet är heller inte enbart en finsk angelägenhet. "Åland i fel händer är som en pistol riktad mot Sveriges tinning", konstaterade försvarsministern.
En annan Niinistö, president Sauli Niinistö, gjorde dock sitt bästa för att kyla ner tonläget och uttryckte själv oro för den "krigsretorik" som han menade att finska medier ägnat sig åt den senaste tiden.
I maj fick 900 000 finländska reservister brev från Försvarsmakten. De ombads att höra av sig med uppdaterade kontaktuppgifter, och påmindes om att värnplikt är en grundläggande del i den finska försvarsstrategin. I samma veva fällde den finska marinen sjunkbomber mot vad man misstänkte var en främmande ubåt inom den finska territorialgränsen. Det var en betydligt mer handlingskraftig markering än den svenska Försvarsmakten mäktade med i oktober förra året – men den gemensamma faktorn var att såväl Sverige som Finland haft påhälsning under ytan av främmande makt i samband med regeringsbyten.
Sveriges militära relation med Finland är under utveckling. Det är ett historiskt band som nu förstärks. Två formellt sett militärt alliansfria länder förbereder sig nu för ett mer omfattande samarbete, och inte endast i fredstid. Det sänder en signal österut, men skapar samtidigt frågetecken. Samarbetet är bara starkt under förutsättning att endast ett av länderna blir angripet. Om huvuddelen av det svenska flygvapnet kommenderats mot Finland, eller vice versa, står andra områden svagare. Inte minst Åland och Gotland.
Trots det ökade militära samarbetet är det svårfrånkomligt att det därmed behövs en större kritisk massa av trygghet i ryggen. Nato-medlemskap för båda länderna kräver dock troligtvis en gemensam insikt. Förhoppningsvis nöjer sig inte respektive land med utökat finskt-svenskt samarbete, utan ser även behovet av vidare allianser.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Sverige alltjämt fortsätter med sin naiva inställning till den säkerhetspolitiska situationen. Finland lever närmare sin samtid än Sverige.
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.