"Du vet, när det blev förbjudet att bära skyddshjälmar så satte demonstranterna på sig kastruller, silar och durkslag i stället. Det var ju inte förbjudet att ha köksvaror på huvudet."
Mannen, som bor i Kiev, skrattar. Lagar är tandlösa när det är lagarna i sig man protesterar mot. Kreativitet är hopplöst att försöka kväsa.
Men det är inte kastrullerna, silarna och durkslagen som blivit till improviserade, halvofficiella monument över protesterna i Kiev i början av 2014. I stället är det hjälmarna, som tillsammans med foton, ljus och en och annan hemmasnickrad sköld i antingen metall eller trä som ligger utspridda längs med gatorna ett stenkast från Majdan. Samma gator vars kullerstensbeläggning är nylagd efter att gatorna grävts upp och de kantiga stenarna använts som vapen.
Fortfarande finns det vita plastränder på marken som pekar ut var några av krypskyttarnas offer föll. Men det är också de få spår som finns i huvudstaden i ett land där stora delar befinner sig i ett någorlunda organiserat kaos. För att vara ett land i krig, ja, vissa skulle säga att Ukraina är på god väg att slitas itu, är kriget förvånansvärt frånvarande i Kiev. De åldrade spårvagnarna gnisslar medan de unga fashionabla paren glittrar ikapp med de trendiga caféerna och restaurangerna. I Kiev fortsätter livet som förut.
Och på östfronten är det intet nytt. Där fortgår ett vapenstillestånd, med sporadisk eldväxling mellan de ryskunderstödda separatisterna och den ukrainska militären. Ibland skjuts det mer, ibland skjuts det mindre. Under den gångna helgen flyttade ukrainska styrkor granatkastare från Donetskregionen i den östra delen av landet, i linje med det senaste Minskavtalet. Frågan är hur lång tid det tar innan granatkastarna återvänder.
Alltsedan i våras har det spekulerats i en förestående ryskunderstödd offensiv. Ryska truppförflyttningar och uppbyggnaden av baser längs med den ukrainska gränsen har föranlett osäkerhet kring vad Vladimir Putins nästa steg är. Och när konflikten nu närmar sig sin andra vinter är det inte bara temperaturen som fryser - situationen har blivit till en frusen konflikt som ingen verkar veta hur man ska ta sig ur.
Rysslands militära engagemang i Syrien är en ny osäkerhetsfaktor i den säkerhetspolitiska situationen i Ukraina. Det kan innebära en nedprioritering av den ryska krigföringen i öst, på samma sätt som det kan skapa frihet att agera medan världens ögon är riktade mot Mellanöstern. Det enda vi vet är att vi inte vet vad som kommer att hända. Det är putinismens doktrin: “expect the unexpected".
I dag har inget land i Europa tid att engagera sig i ett splittrat land i vår direkta närhet. Inte när unionen är djupt splittrad i flyktingfrågan – den största utmaningen hittills. I ett sådant läge kan Ryssland göra precis vad det vill med Ukraina. Vintern är på väg.
Csaba Bene Perlenberg är iberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.