MINUSMA, som uppdraget heter, fortsätter att beskrivas som det farligaste militära engagemanget under FN-flagg just nu.
Det svenska underrättelsearbetet i Mali är inte begränsat till flygövervakning med drönare: så sent som för några dagar sedan rapporterades det på insatsens blogg om en nattlig patrull i Timbuktu med en spaningspluton. I ett detaljerat inlägg beskrivs hur de svenska soldaterna beger sig till stadens östra och nordliga delar som lokal polis och militär skyr nattetid. Rakt in i hetluften, alltså.
Närvaron i Mali är knappast ofarlig. Svensk trupp har utsatts för beskjutning och FN-soldater anses av olika terrorgrupper vara legitima mål. För en månad sedan anfölls en nigeriansk FN-bas söder om Timbuktu. En malisk soldat dödades – tre fiendesoldater från terrorgruppen Aqim nedkämpades. Något senare anfölls en annan FN-bas i Kidal, vilket kostade sju FN-soldaters liv medan ytterligare trettio personer skadades i en välregisserad attack som bestod av en större bilbomb, ihållande granateld och beskjutning. I det fallet var det jihadistgruppen Ansar Dine som låg bakom dådet.
Samtidigt är det inte bara internationell trupp som är måltavlor. I oktober förra året attackerades ett hotell i Bamako. Ett 20-tal personer dog. Läget fortsätter att vara spänt.
Sverige har förlängt och utökat närvaron till att även inkludera utbildning av den inhemska armén. På så vis är det svenska stödet även en del av Sveriges löfte om militärt bistånd till Frankrike i efterdyningarna av terrordåden i Paris. Det franska koloniala arvet kräver ett fortsatt stort franskt engagemang i landet, samtidigt som Frankrike behöver avlastning på grund av sitt ökade engagemang mot Islamiska Staten i Irak och Syrien.
Den svenska insatsen är viktig för Malis och Afrikas framtid – men det är olyckligt att svenska soldater lätt kan misstänkas vara brickor i ett politiskt spel föranlett av socialdemokratiska FN-drömmar. I början av januari besökte försvarsminister Peter Hultqvist (S), ÖB Micael Bydén och utrikesminister Margot Wallström (S) landet på ett hemligt blixtbesök. Det svenska intresset för fred i Mali är således inte enbart militärt, utan de facto politiskt då insatsen är kronjuvelen i Sveriges kandidatur till en plats i FN:s säkerhetsråd.
Mali riskerar samtidigt att bli den sista stora internationella fredsinsatsen av klassiskt snitt som Sverige gör på ett tag. Vid östfronten mot Ryssland samlas som bekant mörka moln och en inrikespolitisk förväntan på höjd beredskap och ökad förmåga gör att det på sikt, givet att det inte sker påtagliga budgetförstärkningar, blir svårare att bibehålla en hög internationell närvaro.
Kruxet är att det också blir svårare att förvänta sig internationell solidaritet vid ett krisläge i Sveriges närområde.
Csaba Bene Perlenberg liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.