Citatet blir något av en sammanfattning av drivkraften bakom de senaste 20 årens försvars- och säkerhetspolitiska utveckling i Sverige, vilket major Carl Bergqvist skriver om i sin kandidatuppsats "Den svenska försvarsreformens drivkrafter 1994-2004".
Bergqvist är inte vilken försvarshögskolestudent som helst. Bergqvist är mannen bakom den försvarspolitiska bloggen Wiseman´s Wisdoms, som tillsammans med en rad andra försvarsbloggare under de senaste åren har varit en nagel i ögat på Nya Moderaterna.
Bergqvist går metodiskt igenom de tre senaste försvarsbesluten och den politiska och historiska kontext de togs i. Här tydliggörs att besluten fattades utifrån positiva antaganden om den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden, samt att nedskärning efter nedskärning har förflyttat försvarets huvuduppgifter från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser
I detta var socialdemokratin drivande. Men drömmen om FN-insatser ändrades till NATO-insatser.1996 beslutade S, med stöd av Centerpartiet, att totalförsvaret för perioden 1997-2001 skulle minskas med fyra miljarder årligen. Detta hade också varit ett vallöfte från S som ville spara tio procent på försvaret årligen
Samtidigt togs ett inriktningsbeslut om att fredsfrämjande, internationella insatser skulle bli en återkommande huvuduppgift för försvaret. Därför var det heller inte konstigt att de 64 exemplaren i delserie 3 av JAS 39, som beställdes 1996, till skillnad från tidigare versioner, var helt NATO-anpassade.
Kort därefter, hösten 1998, gjorde regeringen Persson, med finansminister Erik Åsbrink i spetsen, upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att minska försvarsbudgeten med sju miljarder under nästkommande år. Nästa smäll kom 2000 då försvarsbeslutet innebar en besparing på tolv miljarder under tre års tid, 2002-2004.
Just 2004 togs nästa försvarsbeslut, den sista spiken i kistan för de svenska förbanden. Tre miljarder per år skulle sparas. Detta beslut stod Persson-regeringen med stöd av V och MP för.
Carl Bergqvist konstaterar att viljan att använda den svenska Försvarsmakten på den internationella arenan har ökat med varje försvarsbeslut under perioden 1996-2004, och att just denna inriktning i grunden har lett till ett ökat samförstånd över blockgränserna. Men genom att rikta blicken tillbaka mot 1990-talets mitt, påminner Bergqvist oss också om att Moderaterna endast fullföljt det som socialdemokratin inledde.
I sin strävan att använda försvaret som budgetregulator har Alliansen under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning tagit stor lärdom av socialdemokratin. Därför är Nya Moderaterna en stor besvikelse för försvarsvännerna: de skulle ju vara något annat än det som kom före
Den politiska trianguleringen har med försvarspolitiken blivit komplett.
Csaba Bene Perlenberg är l iberal skribent inriktad på försvars- och säkerhetspolitik.