Det brittiska valet hade fler förlorare än vinnare. Liberalerna och Socialdemokraterna är slagna i spillror. EU-fientliga UKIP gjorde inte det succéval många räknade med. Men bland offren för premiärminister David Camerons framgång finns också två andra: De rabiata EU-motståndarna i Camerons eget Toryparti och EU:s politiska elit. En osannolik kombination, men de förenades i synen på Cameron som en politisk lättviktare.
Tories är ett EU-skeptiskt parti. Men tillväxten bland partiets förespråkare av "Brexit" har handlat mer om taktik än iver att lämna EU.
Nervösa backbenchers såg hur UKIP och dess ledare, Nigel Farage, fångade fantasin hos konservativa kärnväljare. I Farage såg många den andliga arvtagaren till Margaret Thatcher. Inte bara mer äkta och engelskt gammeldags, han kunde också popularisera tory-konservatismen. Medan Farage mötte väljare på puben var nidbilden av Cameron en flip-floppande och urban liberal med en chai latte snarare än en öl i handen.
På andra sidan kanalen svarades det "nein" eller "non" på Camerons inviter om att reformera EU eller omförhandla britternas medlemskap. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande avfärdade dem, delvis för att inte ge luft till EU-skeptiska partier i deras egna länder. Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens chef, nonchalerade Camerons propåer – och EU-parlamentet förlöjligade dem. Många räknande kallt med att omförhandlingar aldrig skulle bli aktuella. För Cameron skulle ju förlora valet.
I och med valet har Cameron stärkt sina aktier. Brexit-anhängarna kan inte längre pressa en svag ledare till eftergifter. Cameron hjälps dessutom av de skotska nationalisternas, SNP:s, sensationella dominans i Skottland. Överlevnaden för den brittiska unionen är viktigare än EU.
Men för att stoppa SNP:s framfart krävs varsam hantering av den union som SNP vill stanna i – EU.
Europas ledare har nu insett att de behöver acceptera Camerons invit.
Britternas bud om ett nytt medlemskap är inte dödsdömt – så länge de ber om något som andra kan ge. När EU-vännen Cameron kallar till folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap behöver han erbjuda väljarna något annat än dagens medlemskap. Samtidigt kan han inte be andra länder om eftergifter som tvingar fram förändringar i EU:s fördrag. De behöver inte bara godkännas av parlament, och kanske folkröstningar, runt om i Europa. Fördragsförändringar är också politisk dynamit på en kristrött kontinent. Många ser behovet av ett nytt fördrag, men ingen tror att väljarna skulle godkänna det.
EU har dålig hälsa. Den inre marknaden är en bräcklig varelse efter alla de regleringar, statsstöd och protektionistiska åtgärder som följde med krisen. Britternas omförhandling eller utträde kommer göra hälsan sämre.
Deras viktigaste krav är att minska arbetskraftens rörlighet i Europa.
En efter en eroderas de friheter som ger EU dess själ. Det som är kvar riskerar att bli en så livlös skapelse att knappt ens EU-vänner skulle rösta för den.
Fredrik Erixon är chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE.