John Cleese undrade i "Skavlan" om Sverige nu blivit som Italien. Man kan förstå varför. Regeringskrisen bekräftar en europeisk trend. Väljare ger valresultat utan vinnare och demokratier håller på att bli svårregerade pastorat.
På ett sätt är det märkligt. Skillnaden mellan höger och vänster har minskat. De skiljer sig från varandra i retorik, men inte mycket i politik. De rör sig mot mitten för att kunna vinna val. Men ju närmare de kommer varandra, desto mer oförmögna är de till samarbete.
Västvärldens klassiska regeringspartier kan inte längre organisera stöd för sina regeringar. Den europeiska socialdemokratin håller på att implodera av interna strider. Mittenliberala partier är snart utraderade i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Högerpartier runt om i Europa för ett flankkrig mot invaderande populister och invandringsfientliga partier. Högern har blivit lika mycket etablissemang som socialdemokratin. De fångar inte längre upp den anti-politiska opinionen.
Europa har fått en statskris runt halsen. Regeringar blir allt svagare, samtidigt som länder balanserar på gränsen till ekonomisk kris. Eurokrisen är på många sätt snarare en politisk än en ekonomisk kris. Väljare revolterar mot en styrande klass som inte har modet att genomföra nödvändiga reformer. Finansiella marknader litar inte längre på att stater är kapabla att hantera sina problem. Europa har, som Angela Merkel brukar säga, sju procent av världens befolkning, 25 procent av dess BNP – men 50 procent av alla välfärdsutgifter. Välfärdsstater, som byggt upp stora offentliga skulder, förutsätter kraftfulla regeringar, inte politiskt charadspel av det slag som Sverige haft på senare tid.
Politiska entreprenörer hittar nya vägar framåt. Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York, leder ett nätverk av 40 städer i världen som vill minska den globala uppvärmningen. Bloomberg insåg tidigt att städer, eller kommuner, blir allt viktigare när partier på nationell nivå gör sig obrukbara. Lokalt finns en egenskap som ofta saknas nationellt: beslutsförmåga.
Städer kan själva avgöra hur ekonomiskt attraktiva de vill vara. Kommuner har kontroll över hård och mjuk infrastruktur – transporter likväl som datanätverk. Även om de inte har fritt spelrum i utbildnings- och bostadspolitik, kan kommuner göra sådan politik till en attraktion. Bloomberg, till exempel, lät universitet i världen få konkurrera om att bygga ett tekniskt toppuniversitet på offentlig mark i New York.
Världen globaliseras och decentraliseras. Mönstren i världshandeln blir allt mer lik den förmoderna handeln. Ekonomiskt utbyte sker i ett antal noder, eller genom särskilda handelsplatser, som till exempel Singapore, Texas och London. De knyts ihop med varandra och drar med sig många andra områden i dess närhet. Nationalstater blir inte bara mindre viktiga, deras politiska impotens gör dem ointressanta. Världsekonomin bryr sig allt mindre om gränser, men allt mer om effektivt beslutsfattande.
Fredrik Erixon är chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE.