Borgmästaren i Ottawa 1979, Marion Dewar, såg båtflyktingarna från Vietnam på tv under semestern. Hon återvände till stadshuset med budskapet: Min stad kan ta emot minst hälften så många som hela resten av Kanada. Dewars medarbetare protesterade att ingen politiker blir belönad för flyktingvänlighet, men när en medborgarträff hölls möttes de inte av konfrontation, utan av väljare som inte hade tid med sammanträden – de var redan igång med Operation Livlina.
Det året tog Ottawa via sponsorer – grupper om minst fem privatpersoner som garanterade bostad och mat under första året – emot 4 000 vietnameser. Som svar på flykten från Indokina växte det vi i dag känner som FN:s kvotsystem, eller vidarebosättningsprogram, både med stater och med privatpersoner som mottagare.
Systemet är inget fullvärdigt värnande av rätten att själv söka skydd, ingen ersättning för lagliga vägar till en asylprövning i EU – det är en avlastning av konfliktens grannländer. Flyende som där beviljats asyl flyttas för att hindra grannarna från att stänga gränsen eller sända tillbaka människor till krig. För flyktingen krävs tur att väljas, och väljas innan kvoten är full. Dessutom ställer några länder i dag krav på kompetens och friskhet – "integrationspotential" – hos de flyende, till skillnad från i systemets början, då Norge specialiserade sig på flyktingar som var hjärtpatienter, Holland blinda, Schweiz prioriterade handikappade och Frankrike gav fristad åt psykiskt sjuka.
Begränsningarna gör systemet intressant i ett EU som inte vill släppa in asylsökande. Skulle vi kunna öppna upp för dem som redan bedömts? Österrike propagerar för ett 70-talsinspirerat förslag: "Rädda liv-initiativet". Kommissionen vill öka kvoten till EU-länderna. Tyskland har ett sponsorprogram, likt Kanada då. Att förändra den gemensamma gränspolitiken har dock mött motstånd. Medelhavet kvarstår som mångas enda väg hit.
Nästan 80 procent av flyktingarna från Indokina vidarebosattes i väst, att jämföra med att 86 procent av flyktingarna i dag hålls kvar, via EU:s visumsystem, i konflikters närområde. Det som väst oroades för då – att grannarna ska överbelastas och stänga gränser – drabbar nu syrierna. Att inte ta ansvar för vidarebosättning gör läget i närområdet så svårt att flyktingarna ändå måste röra sig hit.
Förra året gavs 7 670 kvotflyktingar hem i EU. 1979 slog Ottawas borgmästare fast: "En stad på 300 000 invånare kan ta emot 4 000 personer" och väljarna höll med. Den kanadensiska regeringen, som lovat matcha sponsorernas antal bosatta, kunde inte hålla takten och när FN:s prestigefyllda Nansenmedalj för medmänsklighet delades ut 1986 gick det inte som brukligt till en person, organisation eller stat – utan till det kanadensiska folket. De folkliga, nationella och internationella initiativen som togs då och tas i dag visar något annat än vad EU:s ledare påstår: För många är flyktingvänlighet viktigt och det finns en mängd varianter på gott mottagande – om viljan att räcka ut en livlina finns.
Frida Johansson Metso är psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar och fristående krönikör.