I Sverige har krigsbrottslagen kritiserats för att vara svag, och många brott har inte ens varit kriminaliserade. Det ändrades 1 juli – delvis.
Sverige ratificerade tidigt Romstadgan, som lade grunden för Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Vår egen lagstiftning har dock släpat efter, trots att en statlig utredning redan 2002 förslog många av de förändringar som nu gjorts, och trots att kriminalisering av brott mot mänskligheten både har principiellt och praktiskt värde.
Under kriget i Jugoslavien vittnade exempelvis många om att lagstiftningen resulterade i att kroatiska styrkor fick instruktioner att inte bryta internationell lag. Så skedde ändå, men i mindre utsträckning än befarat. Ett annat exempel är hur Haagdomstolens arresteringsorder mot ledare i 'Lord’s Resistance Army' i Uganda skyndade på fredsavtalet där.
För Sverige, och flyktingar som bor här, är det intressant att Afghanistan ratificerat Romstadgan. Det möjliggör utredningar av exempelvis talibaners attacker mot civila.
Romstadgan har fått vänta på förbättringar sedan 2002, och tortyrkonventionen har väntat sedan 1984. Det är 30 år sedan Sverige lovade att ge skydd åt torterade, att dokumentera deras skador och att hjälpa dem med vård och upprättelse. Ändå har få av de uppskattningsvis 180 000 torterade som nu bor i Sverige fått sina skador dokumenterade.
I Sverige är tortyr inte ens ett eget brott, det är jämställt med grov misshandel. Nu, efter 1 juli, kan tortyr i samband med brott mot mänskligheten och krigsbrott utredas. Men personer som blivit torterade under andra omständigheter är fortsatt ouppmärksammade, och möjligheten att anmäla en förövare fortsatt liten. Det finns dock ett utredningsuppdrag om att titta ytterligare på tortyrfrågan, förhoppningsvis blir det klart redan i januari – 31 år efter att konventionen ratificerades.
Det är olyckligt att just brottet tortyr behandlas styvmoderligt. Sverige är det land som dömts flest gånger av FN:s kommitté mot tortyr för utvisningsbeslut som strider mot det absoluta förbudet att deportera någon till ett land där hen riskerar tortyr. Kritiken från FN-kommittén är snarlik i nästan alla domar – det är bristen på utredning av tortyrskadorna, som gör att flyktingen inte blir trodd.
Att Europadomstolen för fyra år sedan kritiserade Sverige för samma sak understryker vikten av förändring – inte minst för att inga förbättringar skett under de fyra år som gått sedan Europadomstolens kritik.
Riskerar strävan efter rättvisa att hålla liv i konflikter? Snarare tvärtom. Bristen på rättsliga konsekvenser och offers upprättelse är grunden för långlivade konflikter. Det är glädjande att Sverige sedan 1 juli stärker engagemanget för dem som utsatts för ett av vår världs värsta brott. Men det är beklagligt att tortyroffer fortfarande osynliggörs.
Frida Metso, tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, är psykolog och tjänstgör på ett center för torterade flyktingar