Förr brukade jag skriva att det är viktigt att förbättra migrationspolitiken. Ofta fick jag svaret att allt var bra, Sverige var bäst i EU. I dag säger samma personer att det inte längre är bra att vara bäst. De undrar varför flyktingar väljer Sverige och hur det kan förändras.
Enligt UNHCR:s senaste årsrapport är 51,2 miljoner människor på flykt. 32 200 personer tvingas lämna sina hem varje dag. Samtidigt tar den rikare delen av världen numera bara emot 14 procent av världens flyktingar, mot 30 procent för bara några år sedan. EU:s gränspolitik påverkar förstås hur många som lyckas komma in i EU.
2009 gjorde ett avtal mellan Italien och Libyen att färre kom över Medelhavet, men när konflikterna började blossa i Libyen minskade kontrollen. I oktober 2010 upptäckte flyktingsmugglare att en flodgräns mellan Turkiet och Grekland var relativt obevakad. Floden blev en ingång till EU, men snabba insatser i november minskade antalet som försökte söka skydd. Många hamnade i stället i Bulgarien som började bygga stängsel – och så fortsatte det. Gränspolitik påverkar antalet asylsökande och i vilka länder de hamnar.
Frågan är om även asylprövningens och mottagandets kvalitet gör det.
Några studier antyder att när färre beviljas skydd i ett land söker sig färre dit, men sambandet är både svagt och ifrågasatt. Framför allt visar forskningen att det inte är flyktingarna, utan smugglarna, som bestämmer, och de bryr sig främst om riskerna vid gränsen.
De flesta studier visar faktiskt att flyktingarna sällan vet vilket land de är på väg till. Många ser EU som en enhet och först här blir vissa länder transitländer, ofta gränsländerna. Där görs livet svårt för asylsökande för att på så sätt driva dem vidare. Likt i gränspolitiken försöker centrala länder härma beteendet men för nästa ankomstland är det annorlunda – flyktingarnas alternativ är färre, pengar och hopp är slut. I studier av länder i EU:s övre yttre kant med sämre villkor, som Storbritannien, har detta ingen effekt på antal sökande. Vart skulle de ta vägen?
Att tvinga asylsökande att vända vid gränsen är olagligt och omänskligt men verksamt. Att behandla asylsökande illa är inte bara fel, utan också ineffektivt. Ändå diskuteras det.
Mellan tredje kvartalet 2013 och 2014 ökade antalet asylsökande i Sverige med 73 procent. I Danmark var ökningen 262 procent. I Italien 474 procent. Den svenska debatten kommer vid sämsta möjliga tillfälle.
EU:s gemensamma flyktingpolitik kräver standardhöjningar, snarare än sänkningar, för att flyktingarna inte ska drivas från EU:s ena kant till den andra. Om Sverige skulle följa dåliga exempel skulle två saker ske:
Flyende skulle finna än mindre skydd i Europa och kapplöpningen mot botten skulle hota ett EU-projekt som skulle kunna bli historiskt – med både ansvarsfördelning och medmänsklighet.
Frida Metso är psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar.