Men när de såg den läckande båten med 438 passagerare evakuerades den genast. I linje med internationell lagstiftning sattes kurs mot närmaste hamn, Julön. Australiens regering fruktade dock något annat än pirater – asylsökande, "båtfolk".
I en vecka i augusti 2001 låg Tampa stilla eftersom Australien vägrade låta flyktingarna gå i land. Ombord föddes barn, sjuka blev sjukare och Christian Maltau, medicinskt ansvarig, ringde hem till pappa läkaren i Tromsö, eftersom den nödhjälp han bett om aldrig kom.
Till slut evakuerades barnfamiljerna till Nya Zeeland och ensamma män låstes in på ölandet Nauru för att senare utvisas. Fyra personer fördes till Australien och åtalades som smugglare. Tampas besättning fick FN-medalj för sin livräddande insats.
Varför börjar Australien användas som förebild i vår asyldebatt? De har lagt ut asylprocessen på entreprenad till grannländer som inte prövar asylskäl. I stället förvaras människor inlåsta – lokalt kallat "warehousing" – under fruktansvärda förhållanden.
Det är förbjudet att mota bort flyktingar som Australien gör, att medverka till att asylskäl inte prövas, men det är inte systemets enda brister. Grannländerna – underleverantörerna – drar sig nu ur. Mutade fattiga odemokratiska länder vill inte heller ta hand om flyktingar. FN-krav på mänskliga rättigheter avskräcker.
Australien lyfts fram av dem som anser att inga förslag på lagliga flyktvägar in i EU är verklighetsförankrade. Att alla flyktvägar hit skulle innebära fri invandring.
Men fem partier har förslag på hur den reglerade invandringen kan kompletteras med att EU:s visumsystem inte längre tillåts lämna asylsökande helt utan lagliga vägar in. I ryggen har de exempel på system som funnits i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Holland, Belgien, Spanien, Portugal och Danmark. Förslagen nämns inte, inte ens för att förklara varför det inte skulle vara verklighetsförankrat att bygga liknande vägar i dag.
Allra minst berörs det som partierna faktiskt föreslår. Att EU gemensamt ska avskaffa hindren hit, eftersom tidigare system skrotades för att inget land ville vara ensamt öppet.
I den storleksordningen finns framgångsrika FN-modeller – mest tydligt för en annan tids båtflyktingar från Vietnam, Kambodja och Laos. Grannländerna lovade att inte stänga gränsen om omvärlden vidarebosatte dem som bedömdes ha individuella flyktingskäl och hemländerna välkomnade återvändande när så gick.
Systemet var inte felfritt men ansvaret delades. Det dumpades inte på länder utan skyddsambitioner.
2001 plockade Tampa upp afghaner som flytt från talibanerna. Människorna som nu finns i vattnet är syrier. De tvingas lämna sina hem. Hur och vad de anländer till är omvärldens globala ansvar.
Exemplet Australien visar att lösningen att stoppa båtar inte är någon lösning alls. Flyktingpolitik som inte ger tillgång till asylprövning kan inte kallas för flyktingpolitik. Det är gränspolitik.
Frida Metso är psykolog och arbetar på ett center för torterade flyktingar.