Med allvarlig röst frågade debattören: "Vad är ditt alternativ till världsfederation?" Det var sommarläger för Folkpartiets ungdomsförbund och det var länge sedan. Citatet är ett internskämt nu men då, i brinnande debatt om hur världen kan förbättras, var en demokratisk organisation av världens länder en självklar vision.
Hemkommen från Skottland och dess stundande folkomröstning om att lämna Storbritannien noterar jag att få diskuterar just det – vad är alternativet till världsfederation?
I över 300 år har Storbritannien varit ett, men i september kan det stora enade kungariket bli både mindre enat och betydligt mindre. Valet är fascinerande. Om framtidens frigörelser ser ut så här är de barmhärtigt blodlösa, och i ett EU där nazister marscherar är nationalisterna i Skottland av den amerikanska, patriotiska sorten.
Omröstningen visar också upp en intressant socialdemokratisk problematik – ja-sidan i folkomröstningen drivs på av det skotska självständighetspartiet som vill förverkliga en socialdemokratisk välfärdsstat medan det nationella Labourpartiet förtvivlar, för utan Skottlands väljare lär det inte bli några Labourregeringar. Den nationalistiska rösten låter dock som den alltid gör – även välfärdsivrare lyfter fram att Skottland skulle tjäna ekonomiskt på att sluta dela med sig – solidaritet med tydlig gräns.
Den brittiska premiärministern måste plågas av paralleller till sitt eget tal om Storbritanniens EU-utträde: Att en nation ensam är starkare än samarbete. Att likhet – formad av tradition, kultur, geografi och etnicitet – är viktigare för en fungerande demokrati än att idéer möts.
Att demokratins arena därför behöver vara liten och begränsad.
Trots detta är det inte givet att självständighet leder till bättre demokrati. Nej-sidan i folkomröstningen – kampanjen "Better together" – visar att viktiga regionala samarbeten försvinner. Många av ja-sidans förslag innebär centralisering av makt till nationalstaten till skillnad från federalism där beslut flyttas till en högre nivå i frågor som kräver det, men annars behålls lokalt.
Nej-sidan hotar också med förlorad gränsfrihet, pund och EU-medlemskap.
Ja-sidan vill inte gå ur något utom just Storbritannien – inte ens vinka adjö till drottningen – men frågan är hur självständigt landet är om alla samarbeten förnyas. Att Storbritannien sedan ett decennium arbetat med att återföra politisk makt till lokal nivå bidrar till att ja-sidan framför allt har emotionella argument.
Skottarna vill inte styras av engelsmän – ja-kampanjen talar som om påverkan i dag är tvångsmässig snarare än frukter av förhandling. I en öppen värld är det omöjligt att inte påverkas av sina grannar, inte ens önskvärt.
Vad vi behöver är fler starka, smidiga demokratiska samarbeten. Världen behöver en modell där nationell populism inte vinner, där gränsöverskridande frågor, frågor om hur vi lever tillsammans, kan lösas. Vad är egentligen alternativet till världsfederation?
Frida Metso är psykolog och liberal krönikör.