I våras såg jag pjäsen "Kan du vissla Mustafa?" Som så ofta när flyktingskap skildras på fyra gånger fyra meter estradgolv fanns det brister, men en scen kommer att stanna hos mig för alltid. En ensamkommande pojke från Afghanistan framförde Swedish House Mafias "Don’t you worry child". Han sjöng textens ord om ett tryggt hem där hans vardagsbekymmer tröstas av en far: "Don’t you worry child, see heaven’s got a plan for you." Versens “Those days are gone… I hear the sounds from the places where I was born" grep plötsligt tag som aldrig förr. Partyhiten, svenskexportundret, hörd genom en hemlängtande afghansk pojkes öron.
Flyktingar, som inte har någon rösträtt i höstens val, syns nu i politiken via kulturuttryck. De påminner om att våra valsedelsval påverkar människor som inte är här, som behöver komma hit och få skydd, men som i dag stängs ute. Kulturens debattinlägg ger yttrandefrihet till dem som länge har saknat ett offentligt uttryckssätt, och i sommar är det extra tydligt.
Asylstafetten, framför allt organiserad av papperslösa, gick förra året mellan Malmö och Stockholm för att uppmärksamma de brister i vår restriktiva asylprocess som har gett dem avslag. I år går de nära 40 mil från Malmö till Almedalen på Gotland, och hoppas på samtal om asylpolitik på vägen och lyssnande politiker när de är framme. I Visby spelas också kabarén "Europa Europa", baserad på fakta om hur EU:s murar ser ut och vem de byggts för och mot.
Runt om i Sverige uppmärksammar städer sitt arbete för förföljda författare – fristadsprojekt lyfter kulturens roll, viktig i diktatur såväl som i demokrati. Elände går in i en publik lättare än i en väljarkår, så flyktingdebatten tar plats på scen med tonsatta vittnesmål.
Jag hade peppat – lyssnandes på skivan "För dem vi skickar tillbaks" som lanserades i kampanjen Flyktingamnesti 2005 – för att skriva en mer optimistiskt inspirerad flyktingtext än vanligt. Men så sköts lugnet i Irak sönder, ett lugn som redan var relativt med i snitt tusen dödsoffer i månaden.
Den irakiska befolkningen hamstrar mat, flyr eller beväpnar sig. Det syriska kriget gjorde det många varnat för; spillde över gränsen till sin instabila granne. Kriminalitet och våld har frodats i Syrien och nu – vad händer nu? Irakier som för ett par år sedan flydde till Damaskus för skydd från kriget i hemlandet, och som av det syriska inbördeskriget tvingats fly tillbaka igen, jagas och dödas än en gång – deras tredje landsflykt sedan 2000-talets början.
Sommaren är fylld av röster som uttrycker att flyktingen som ännu inte är här behöver bli företrädd. De som tvingas fly har inget val, men den 14 september har du det – och världens flyende behöver bundsförvanter.
Men vem hör deras sånger, repliker och berättelser? Verkligheten kräver mer än dikt. Vem träder in för de många barn vars föräldrar säkert sagt att de inte behövde oroa sig, att himlen hade en plan för dem? Med andra ord, även de lånade från Swedish House Mafia: Who's gonna save the world tonight?
Frida Metso är psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar.